Det första jag lär ut…

…är att Nej inte existerar på agilityplan. (Ja, eller ordet sakta för den delen). I början när hunden påbörjar sin träning på agilitybanan kan den inte göra fel, hur kan den göra det när den inte vet vad som är rätt? Ok, klart den kan göra fel, hela tiden, men inte som jag som förare behöver bry mig om, eftersom det med största sannolikhet är jag som inte jobbat tillr bra. Funderar på detta med tanke på helgens SDHK möte – det var det första jag sa om agilityinlärning – finns inga nej. Säger lydnadsinstruktörer samma sak på sina kurser?

En annan anledning till min tanke är för att idag smet jag iväg på lunchen och tränade hopp med Ozz. När jag höjde upp ribban kröp hon under… gash! Inte en gång utan TRE!! Vad gjorde jag då? Gapade och skrek allt jag hade och sa till henne ett sanningens ord och… näääää :p … såklart inte, jag sänkte hindret igen och när jag sedan höjde efter ett par lyckade hopp så la jag en extra bom emellan marken och den övre bommen, och se(!) hon  hoppade kanon igen – belönade bara när hon hoppade ö v e r r i b b a n (damen prövade även att ta infångarna, som var en 100cm…). Sedan kom plötsligt en rivning… vad gjorde jag då tro? Ingenting. Tog om och sedan kom inga fler rivningar. Ovanligt smart hund det där, får jag inget när jag river så lyfter jag tassarna bättre nästa gång, ovanligt intelligent tror jag 😉 *peppar peppar ta i trä*

OJ nu ringer klockan!! Ska baka bullar… hela familjen Sunnergren kommer hit i helgen. Får visa vilken fin flicka jag är… ha ha ha… fin flicka med okunskap i matlagnimng och med lera upp över öronen mest hela våren/hösten 😉 kram på er