Sist jag var på prestationspsykologiföreläsning så togs bland annat begreppet överträning upp. Hassmén menade att vi inte kan prata och definiera överträning (och utbrändhet) på det sätt vi gör. All träning kräver en ”överträning” för att nå fysiska resultat – skulle det inte vara ansträngande skulle vi heller inte bygga muskler. Det är alltså positivt med viss överträning.
MEN… även något positivt kan vända till något negativt. I det här fallet gäller det styrketräning av hund.
Nere i Oxie pratade jag med ett par angående hoppteknik och muskeluppbyggnad. En av personen hade satsat helhjärtat på hoppteknik under sommaren 2009 och tränat det ett par gånger i veckan – intensivt tillsammans med mycket styrketräning. Ni kan själva tänka er hur hunden såg ut – en liten body builder. Är det en broiler som springer snabbast på agilityplan?
Såklart inte. Det är varken sprintare eller tyngdlyftare vi tränar, det är innebandyspelare!
Vi vill ha kvicka, axande (accelererande) och vändbara hundar. Smidiga nog att rund ett hinderstöd, explosiva nog att kunna riva på i full fart både från slalom, start och kontaktfält och dessutom kvicka och starka nog att orka upp/över snäva ansatser. Innebandyspelare 🙂
Ok, vad är då min poäng? Jo, i helgen frågade en tjej hur mycket hon skulle träna hoppteknik. Lagom utan att överdriva, var mitt svar. Inget skall nötas till absurdum, träning skall ske varierande och brett. Vad fick jag till svar? ”Tack! Hade du inte sagt så hade jag förmodligen gått hem och nött hoppteknik och styrketräning i ett par månader”. Tänkvärt.
Nu, nästa pass prestationspsykologi!
Eva Marie Wergård 