Förväntan = ökad ansträngning

Verkligen jättekul att ni ville kommentera om era erfarenheter om C.R.V.R.P.R.F i inlägget häromdagen. Det flöt dessutom ut i vallningen, vilket också är superintressant, men inte det jag fiskade om denna gång. Så här är det; i kognitionsforskning så ger man djuret en signal (en lampa som lyser) för att stänga av lampan och därmed få en belöning behöver djuret göra något, t ex trycka på en skylt. Gör djuret rätt får det en belöning. Gör djuret fel händer inget och det blir utan belöning. Enklaste möjligaste övning.

Colleen Reichmund som jag nämnt flera gånger i min blogg jobbar med Rio som hon har lärt att olika symboler hör ihop, lite som memory fast lite mer invecklat då det kräver att Rio lär sig att vissa symboler hör ihop och andra inte. Jag har flera filmer som jag tyvärr inte kan visa på bloggen, men de visar Rio som hoppar upp ur vattnet, ställer sig framför en vägg med tre luckor. Mittenluckan öppnas och visar ett F under ett par sekunder, vartefter luckan stängs. Så snart den är stängd öppnas så de andra två luckorna, på vardera sida om Rio och visar ett A och en 3:a. Rio tittar fortfarande på mittenluckan och man ser hur hela sälen skakar av förväntan och du kan riktigt höra henne tänka: ”jag kan jag kan jag kan”, så lyder en signal. *PIIP*. Rio kastar sig mot A och markerar den med nosen!  BINGO. *pling* och fisk! Yey! (Extra, utanför denna diskussion: om hon efter en serie av bokstäver hoppar upp och mittenluckan visar ett # betyder det att han skall byta system till just nummer… Hon är verkligen superduktig!)

Medan jag skrev inlägget hittade jag denna sida som verkligen beskriver hela projektet Rio var med i. Imponerande 🙂

Ok. Rio får vissla + fisk för varje rätt, varje gång (hon får också ett *meep* om det blir fel, men även det är en annan diskussion).

Problemet inom kognitionsforskningen är att djuret blir mätt. Du orkar en viss mängd sockervatten eller ett visst antal pelletar innan du är mätt, och även om du kan uppgiften som efterfrågas finns det ingen anledning till att fortsätta. Det är här C.R.V.R.P.R.F skulle kunna bli ett sätta att komma runt delar av den problematiken.

Kommer ni ihåg länken till Sapolskys föreläsning om dopamin som just pratar om den där förväntan när man fattar ”jag kan jag kan jag kan”. Att dopaminet inte går upp vid själva förstärkningen, som man tidigare trott, utan vid vetskapen om att man kan och kommer att få förstärkningen när man utfört beteendet rätt. Det vill säga, dompaminet ökar redan vid signalen.

Skulle en markör få djuren att jobba längre? Colleen är i grunden djurtränare, därför använder hon sig av en markör. Men flera forskare inom kognition idag är inte tränare och det har visat sig att de inte alls använder sig av markörer i sin träning/forskning. De kan alltså inte tala om för djuret att det gjorde rätt, utan det som talar om det för djuret är själva belöningen – och ljudet av luckan som spottar fram belöningen. (Intressant vetande: Rio är ett sjölejon, som i Pinnipedvärlden klassas som hundvärldens Border collie: ofta individer som kan jobba ”hur länge som helst” för lite belöning. Detta gäller definitivt inte många andra djurarter inom kognitionsforskningen).

Om en markör skulle användas skulle eventuellt förväntan och därmed även ansträngningen kunna ökas ytterligare med hjälp av t ex C.R.V.R.P.R.F. Varje gång djuret gör rätt får de en *pling*. Men, genom träning lär man djuret också att ibland leder *pling* till en belöning, ibland inte – ibland kommer du behöva jobba lite till. Men du får information om att du gjorde rätt och att det fortfarande ”is a reward lurking out there”.

Vad tror ni – skulle det öka förväntan och därmed ansträngningen? Både Jenny (som för övrigt idag länkat till två filmer som är helt klart värda att se!) och Maria nämnde detta med förväntan i kommentarerna.

Observera, när jag skriver om detta pratar jag om upprepade beteenden som man vill ha data ifrån. Inte avancerade trix och tävlingsbeteenden vi tränar på hemma. 🙂 Precis som Fanny skrev, för oss hundtränare är det inte riktigt denna problematik vi tampas med. Förmodligen därför det inte pratas(?) så mycket om den. Ändå tror jag att vi kan massor om det, utan att kanske ha reflekterat över det.

Hittade en länk till danska radioprogrammet, från Phd-djurtränarutbildningen jag gick, där Colleen intervjuas, kul!