Ännu mer belöning!

Det är inte bara mat som kan vara belönande: taktila belöningar i form av kel och klappar, att få dra iväg och göra något roligt eller något annat som kanske inte är helt sannolikt. Eller vad sägs om:

Provrör i plast. Vet ni hur underbart roliga, fascinerande och fantastiska provrör är? Inte? Fråga ett gäng apor, de älskar provrör. Här kan vi prata jackpott-belöning, OM de bara får det vid enstaka tillfällen. För det är just det som är poängen, att få något man inte alltid får och dessutom något som är lite förbjudet – Bingo!

Schampoflaska. Ja, på tal om plats så visade det sig att en hund jag hade på kurs i våras älskade schampoflaskor. Detta efter att jag gett tipset om att lägga godis i en burk eller liknande, sätta snöra på och sedan dra omkring på marken… Vadå godis? Schampoflaska is tha shit! Tada, perfekt leksak att använda i agilityträningen när hunden inte tycker att bollar eller andra hundleksaker är det roligaste som fanns.

Löv på huvudet. Visst är det skönt att låta något blött och tunt ligga på huvudet, har vi inte alla drömt om det vid tillfälle? Inte du… men hade du varit en beluga whale hade du tyckt om det. De har en försmak för att ha saker på melonen. Något man sett att de gör i det vilda är att gå upp till ytan när det ligger saker där, till exempel löv, och lyfter upp dte med huvudet. Detta har tagits fasta på i träningen och blir en alldeles utmärkt belöning.

Djurdelar. Fick veta häromdagen att Marikas katts bästa belöning är döda fåglars fjädrar… ja, vad gör man inte för att hitta den absolut bästa belöningen till sitt djur. Alla vi agilityfanatiker är vana vid att se Camilla springa omkring med sin rådjursskank i högsta hugg med tillhörande border terrier. Fullkomligt normalt när du vill hitta The Thing!

Har du några fler tips?

Belöning

Eftersom största delen av träningen ändå går ut på belöningar så behöver vi såklart även veta mer om belöningar.

Det finns flera frågor jag behöver ha svar på innan jag börjar träna en ny art: vad tycker de om? Vad äter de? Har de något beteende som de älskar att göra? Hur kan jag använda denna kunskap?

Stora rovdjur gillar kött. Kapa bitar och få till lagom stora träningsbitar. Här kan du använda olika delar av samma djur eller olika djur för att få variation på belöningen. Bog för en tiger, banan för en apa, bläckfisk för en sjöbjörn, mums! Eller…

Ja det beror på individen, såklart. Snabbt märker du att vissa är ena riktiga finsmakare – Va, delad fisk? Nej tack, absolut inte! Jag äter minsann bara hel fisk. Medan andra gärna tar ett corn flakes eller en okokt makaron och bara älskar det! Tja, det sista gäller knappast för sjöbjörnar, snarare primater. Men just variationen vad olika individer tycker om är viktigt för mig som tränare att känna till.

När jag tränar primater har jag en magväska med flera fack. Har till och med skaffat en extra ”pouch” för att kunna ha ytterligare fack för godis. I facken finns torkad frukt (ni vet sådan där torkad frukt-mix man köper i mataffären) inklusive russin som du får köpa separat, nötter (chasewnötter, jordnöt, mandel och hasselnöt – valnöt brukar inte vara en större hit, men det finns säkert de som tycker om det också), kokosbitar,  makaroner, corn flakes, banan chips (torkade de också, eller?), saft eller juice i spruta (mer om det längre fram). Även här beror det på art, tränas marmosetter är det kanon med en liten spruta med bananvatten för att kunna portionera ut belöningarna enkelt. Har även prövat med marshmallows…

På det sättet har jag full koll på var varje belöningssort ligger. Vilket blir extra viktigt när jag tränar flera individer med olika sinne för smak. Belöningarna skall komma snabbt och effektivt. Jag vill inte låta dem vänta onödigt länge för att jag skall hitta rätt godissort till just den individen. Rätt skall vara rätt.

En av de roligaste och mest oväntade godisvalen jag har hört talas om är Jos Rulle som enligt historien gick totalt igång på gurka – och bara gurka! Det gäller att använda fantasin för att hitta vad just ditt djur älskar!

Hur fort får du fram rätt godis – och vad är det för gotta?

Negativ förstärkning!

Bra svarat allihop! Eva var absolut närmast och Åsa snuddande nära min tanke 🙂 Vet att de använder utmattningsmetoden på hästar i vissa horsemanship-sammanhang, men jag kan inte riktigt se att det skulle vara pålitligt att genomföra med en björn eller annat stort rovdjur… tyvärr tror jag dock att det ofta är den metoden som används på många cirkusar. I alla fall om man skall tro på youtube.

Det jag hade i åtanke var att utnyttja det faktumet att djuret inte vill ha mig nära. Det hela handlar om förstärkningar. Till en början har man ett djur som visar olika signaler som betyder ”Lämna mig, GÅ!” Om jag då går ifrån djuret när det ryter kommer det att uppleva en lättnad och associera min backning med rytningen > vill jag ha bort människan ryter jag!

Ni känner säkert igen det hos någon av ridskolehästarna när ni var mindre. Det fanns alltid en ”djävul” som hotade så fort man närmade sig spiltan och som man definitivt inte gick in till om man inte var absolut tvungen. För varje gång du gick, förstärktes hotandet.

Nu har vi ett djur som hotar oss, eller visar rädsla, när vi går mot det. Vad göra? Hitta det avstånd där djuret slappnar av, om så bara för en sekund. DEN sekunden fångar vi upp och backar undan. Vi markerar denna plats på något sätt och jobbar på att minska detta avstånd till djuret.

Efter ett par gånger kommer vi märka att vi kan ta ett eller två steg närmare innan djuret ryter. Vi står stilla. Väntar. Djuret slappnar av och vi backar undan. Steg för steg närmar vi oss – vad djuret nu associerar är > om jag inte visar ilska kommer människan att lämna mig ifred.

När vi kommit så pass nära att vi kan, när djuret slappnar av, lägga en godis på burkanten innan vi går därifrån börjar vi närma oss den gräns där negativ förstärkningen ändras till att gå över till positiv förstärkning. Allt eftersom kommer djuret förvänta sig att ”icke-hot/rädsle-beteendet” betyder att det otäcka går OCH det kommer att komma en belöning! Nu har vi börjat väcka nyfikenhet.

Det kommer inte dröja länge förrän vi har ett djur som möter oss med alerta öron och nyfiken blick – det förväntar sig att något positivt skall ske. Snart kommer det också möta upp oss, kanske till och med ta ett steg i vår riktning. Dax för träning!

Jag föreläste på Kvinnerstaskolan för knappt ett år sedan, där jag mötte en kvinna som drev ett kattpensionat. Minns att hon frågade om träning och bland annat funderade hon kring just socialiseringsbiten – hur den skulle kunna förbättras när de fick in rädda och vilda katter.  OM hon (eller någon som kan tänkas känna henne) möjligen läser detta skulle jag vilja tipsa henne, och andra som driver ”rescue-homes”, att kika på Feraful-to-friendly (F2F).

Slutligen, en tjej berättade nyligen för mig att hon använt just denna metod på en av hästarna i stallet. Det tog bara ett par träningstillfällen under EN dag så mötte hon stallets djävul med öronen framåt och en positiv attityd istället för det omvända. 🙂 Lycka till!

Att bli tam

Nu gör vi ett hopp bakåt. Kommer att återkomma till target lite längre fram, men först tänker jag mig att vi kikar på hur kan vi jobba för att få ett vilt djur tamt.

Skrev tidigare om vår domesticerade hund. Det är lätt att glömma att det är skillnad att träna ett redan tamt djur, som dessutom är domesticerat, jämfört med ett vilt djur. Vilt och vilt, hur vilda djuren nu kan vara i fångenskap, men ändå så pass vilda att det krävs träning för att komma nära.

Hur kan du jobba för att få ett vilt eller rädd djur  tamt? De flesta har koll på den biten där tränaren sitter och väntar ut djuret till dess att den nyfiket närmar sig och då får en belöning. Men visste du att i denna process är det ypperligt att använda sig av negativ förstärkning!

”Vänta nu”, tänker du. Innebär inte negativ förstärkning att jag tar bort något (negativt) för att öka frekvensen av ett beteende (förstärkning)? Det vanliga exemplet på negativ förstärkning är tvångsapportering: om hunden tar tag om apporten och håller den så kommer jag att släppa greppet runt dennes öra, eller inom ridning, där hästen flyttar sig ifrån skänkeln när jag trycker den mot sidan. Inte riktigt den träningen du ser framför dig för att få ett djur att acceptera dig… eller?

En utmaning:

hur kan du använda negativ förstärkning i den processen?

Target behaviour

Ok, mycket om target – varför? Jo, därför att det är det beteendet de allra flesta tränare börjar träna in hos ett nytt djur. Det går att använda till en mängd olika ändamål och är dessutom väldigt enkelt för de allra flesta djur att snappa upp.

Förflyttning: när vi flyttar djur från punkt A till punkt B börjar vi med att lära dem att följa en target. Targeten är ofta ett specifikt objekt men ibland används även tränarens hand.

Till att börja med vill jag få djuret att vilja nudda targeten på ett sätt som jag bestämt i förväg, vilket beror på vilket beteende jag vill få till i slutändan och vilken art jag har att göra med. Därefter börjar jag flytta runt den till olika platser för att få djuret att flytta sig efter den.

Jag kan också använda target för att förflytta djuret på olika sätt: ett beteende där jag vill att djuret skall följa sin target och ett beteende med två targets, där djuret kan flytta sig mellan dem båda. Det första fallet kan jag använda om jag kan vara nära djuret, medan det andra om jag vill kunna skicka djuret till en annan tränare eller en annan plats.

Stationing: att ha en target att sitta still vid underlättar att sitta still. Targeten kan i detta fall antingen vara något djuret håller i, håller någon kroppsdel emot eller helt enkelt vara en specifik plats.

Har jag flera djur jag tränar samtidigt är stationing ett måste för att inte alla skall flockas runt mig – lite svårt att träna ett specifikt djur då. Varje individ får sin target och/eller sin plats. På det sättet kan jag träna en i taget medan de andra ”platsar”. Självklart belönas också de som inte gör något, att vänta på sin tur är bland det svåraste som finns. 😉

Kroppsmål: att använda body targets underlättar också träningen. När de PC tränar (protected contact training, dvs träningen sker bakom säkerhetsbarriärer) elefanter används ofta targets för att be djuret om en specifik kroppsdel. Djuren generaliserar snabbt när de lärt dem att ”om jag pekar på ditt ben vill jag att du lyfter det” och ger en den kroppsdel som targeten pekar på – oavsett om det är ett framben, ett bakben eller ett öra.

Hjälpmedel vid undersökning: target är också bra i medicinsk träning. Antingen genom att ha en specifik position/plats som djuret är tränad till där DET händer. Det ökar känslan av kontroll av läget vilket i sin tur ökar känslan av trygghet. Ökad trygghet > ökat lugn > högre säkerhet vid hantering. Dessutom är det grymt behändigt att lära en nyfiken apa hålla i en target medan den undersöks – annars kan du ge dig den på att den ”lånar” eventuella hjälpmedel… Lovar att skriva mycket mer om medicinsk träning en annan dag.

Vilket beteende ligger närmast till hands vid target training? Har jag en hund kan jag välja om jag vill ha en nos- eller en tasstarget. Har jag en delfin är det smart att ha en nostarget. Fåglar vill gärna använda näbben medan många primater och även uttrar gärna vill använda händerna/tassarna (det var det där med att ”låna” saker…). Noshörningar och större hovdjur använder lättast mulen.

Genom att känna till innan hur olika arter undersöker föremål underlättar du din egen träning. Det kan också ha betydelse för vad du vill ha för beteende längre fram: vill du ha ett aktivt beteende eller ett passivt beteende? Vill du kunna flytta olika kroppsdelar? Att tänka efter före…

Berätta gärna hur du använder target i träningen.

Träna olika arter – targetplanering!

Efter att ha valt lämplig markör vill jag nu veta ännu mer om arten jag skall träna. Nästa steg är att ta fram en lämplig target.

Hur uppfattar arten färger? Det kan skilja sig markant mellan olika arter även om de är inom samma ordning. Ta till exempel primater där vi hittar arter som är både diktromater – tvåfärgsseende, och arter som är triktomater – trefärgsseende. Även om färger skiljer sig skulle jag underlätta för, säg, en marmosett och välja färger som är distinkt skiljda från varandra. På det sättet behöver två individer inte blanda ihop sina targets.

 

 

 

 

 

 

Detsamma gäller såklart om djuret är monokromat och inte får någon hjälp med att jag har valt en färg på dess target. Då gäller det att hitta andra sätt som gör att individerna skiljer på de olika targets jag vill använda. I det fallet kan jag välja på att tänka i mönster: randig target vs enfärgad target eller ha färger med stark kontrast till varandra som svart och vitt.

Hur uppfattar arten symboler och former? Vissa arter är grymma på att se skillnad på symboler och former. De fattar snabbt att ”det här är min form!”. Många kognitionstest går ut på just om djuret kan skilja ut olika symboler och till och med para ihop dem med varandra – till exempel siffror med siffror och bokstäver med bokstäver. Det finns de individer som är riktigt grymma på att skilja på symboler som är väldigt lika varandra. Även vi människor kan ha svårt att se skillnad på symboler, t ex d och b är två symboler som lätt förväxlas i början när barn skall lära sig bokstäverna – ”b är den som bär och d är den som drar”.

Det kan också vara till hjälp att använda både olika färger OCH former för att verkligen få en skillnad i de olika targets vi vill använda.

Höns har definitivt inga problem att skilja på olika former!

Hur uppfattar fiskar omvärlden? Här finns det, tror jag, mycket kvar att fundera över. Än så länge tänker vi nog ”fisk som fisk” men ju mer de tränas desto bättre kommer vi tränare bli på att hitta rätt target och beteende för just den arten. Ser vi på fyrögonfiskarna, malar och en vanlig tetra skiljer sig dessa arter avsevärt på var i vattnet de lever. Fyrögonfisken håller sig nära vattenytan och har svårt att dyka mer än ett par tio centimeter, många malarter håller sig nära botten och vanliga tetror har betydligt lättare att förflytta sig i vertikallinjen. Bara här kommer alltså targetens utseende att skilja sig beroende på fiskart.

Hur tänker du när du väljer target?

Träna olika arter – markören

Igår visade jag att det inte finns några begränsningar vad gäller valet av art du vill träna. Tesa berättade till och med om vem hon tränar: ”Han är större än en hund men mindre än en häst…” och ni kan ju ana vad/vem det är hon syftar på. 😉

Beroende på vilken art jag tränar ser jag till att ta reda så mycket som möjligt om just den arten. Jag vill veta hur den kan använda sin kropp. Hur den tar in intryck från omvärlden; det vill säga kan den se färger? Hur uppfattar den ljud och ljus? Vad behöver jag veta för att underlätta träningen?

Till att börja med, vad vill jag använda för markör (bridge) för att markera rätt beteende? Tala om för djuret att NU gjorde du RÄTT. Idag används främst tre olika markörer: klickern (i olika tappning: boxklicker, I-click och flera andra på marknaden), visselpipa och laserljus. Eller rösten.

–

De är alla bra på olika sätt och kan även användas på samma art för olika ändamål. Om jag till exempel behöver båda mina händer kan visselpipan vara perfekt medan klickern fungerar alldeles utmärkt annars. Dessutom, vem har sagt att klickern måste vara i handen? Kan lika gärna sätta I-clickern under foten och trycka till när djuret gör rätt, om det är så att jag vill ha händerna fria. Vid träning av fiskar används i första hand lasern som är en visuell signal. Något som de lätt kan uppfatta och därmed snabbt kan associera med belöningen. När delfiner tränas används visselpipan, som är lättuppfattad både på långt håll och under vatten.

Ibland kan man behöva tänka ett extra varv kring sin markör. Har en vän som jobbar med delfiner och som hade svårt att få till träning med en nyinflyttad individ. Ingen förstod varför han var svårtränad, för ibland fungerade det utmärkt och ibland mindre bra… var han bara ”nonchalant”?

Eftersom de hade tillgång till olika tekniska attiraljer hände det sig en dag att de testade hans hörsel. Då visade det sig att han var döv! Inte konstigt att han var ojämn i träningen; han hörde ju inte visslan när han hade gjort rätt! De fick helt enkelt byte markören till visuella signaler, och så snart detta var utrett så gick träning superbra!

Detsamma gäller självklart hundträning. vissa hundar reagerar negativt på klicket och tycker att det är obehagligt med det höga ljudet. Testa då antingen en I-click som har ett mjukare ljud eller att göra som Simon gör när jag är bortrest och han inte hittar några klickers (de har en tendens att ligga i alla mina fickor…): ta en bläckpenna! Fungerar precis lika bra. 🙂

Har du använt någon ”alternativ” markör – varför och vad?

Kan alla djur tränas?

Här presenteras några ”osannolika” arter som tränas för olika ändamål; antingen husbandry, för aktivering eller för att kanske bevisa att ingenting är omöjligt. Möjligheterna är många oavsett vad det är för art som tränas.

Igår hade jag möjligheten att hälsa på My på Skansen Akvariet och kika på när hon påbörjade träningen av deras rockor och fyrögonfiskar! Riktigt coolt att se hur en av fiskarna snabbt fattade galoppen och kom fram om och om igen för att få sin belöning. Snart skall de börja med target training (mer om det längre fram) och det skall bli kanonspännande att höra hur träningen framskrider!

Extra bonus är att den fisk som var mest framåt också var lättidentifierad; hon hade  en vit prick på kroppen. Ni kan ana hur skönt det är i början när man tränar en grupp djur att kunna se skillnad på dem snabbt och lätt.

–

Katter kan!

–

Blev ni impade av Brain Storm? Det här är än mer imponerande!

–

Vilka olika arter har du tränat?

Eller… vilka djur kommer du försöka träna där hemma nu? 😉

Domesticering

I egenskap av etolog tycker jag att domesticering är både intressant och något att fundera ett varv extra kring. Mitt master arbete handlar om domesticeringseffekter hos hund – både vad gäller utseende och beteende.

Domesticering innebär att vi genom avel förändrar vilda djur (eller växter) till att passa in hos oss människor. Det har skett flera experiment för att utröna vad som egentligen sker när vi avlar mot olika mål. En av de mer kända experimenten är Belyaevs silverrävar på 60-70-talet, där forskargruppen såg hur riktad avel påverkade både beteende och utseende.

Jag skall inte gå igenom hela mitt examensprojekt, ni kan läsa projektets abstract i ett tidigare inlägg, utan vill belysa den del som kan påverka och framförallt underlätta träningen. Genom att utgå från Kent Svartbergs arbete om hundars personligheter kunde jag se att en egenskap som vi har utvecklat hos hunden är leken. Lek är något som det fortfarande forskas om – vad är egentligen lek? – men vi som jobbar mycket med hundar vet hur mycket lättare det är att jobba med en hund som har rätt attityd. Den attityden får vi bland annat genom att ta fram just leken och då framförallt leken tillsammans med oss!

Training success is suggested to predict the dog’s will to play, since more playful dogs are thought to be easier to reward than less playful dogs.

Svartberg, 2007

När jag tränar hund vill jag ha en hund som vill leka med mig. Mitt examensarbete pekar på att detta är precis vad vi också är ute efter i aveln av våra vanligaste raser i västeuropa; raser av västeuropeiska ursprung har högre benägenhet att ta till lek under ett MH-test jämfört med vad raser av östasiatiskt ursprung har. Detta var en jämförelse mellan två olika hundgrupper – inte ens olika arter – och ändå fann vi en signifikant skillnad.

Selection for tameness/docility is suggested to have affected the dogs sociability; ex. how the dog approach strangers or how the dog shows a decreased interpersonal distance to humans.

Miklósi, 2007

Hur stor betydelse har leken i din träning?