Tur eller otur?

En man vid namn R Wiseman har skrivit en bok vid namn The Luck Factor, som tar upp varför vissa människor verkar ha mer tur än andra. Det han har gjort är att studera vad som skiljer personer som verkar ha tur mest hela tiden med ”vanligt” folk. Så finns tur eller inte?

Det han fann var att det finns fyra faktorer som påverkar utgången – det vill säga, fyra principer som verkar för att en person ter sig ha mer tur än en annan.

Personer med tur tenderar att…

1) …öka sina chanser

2) …följa sina ingivelser

3) …förväntar sig att ha tur

4) …förvandlar sin otur till tur

Det handlar om att skapa förutsättningar för att lyckas!

Genom att t ex vara öppen för nya idéer – att tänka utanför ramarna. För att utveckla oss behöver vi ibland ta ett steg åt sidan (eller bakåt) och skapa oss en ny stig. Ta t ex backhoppning. Fram till 1985 så hoppade de med en viss stil, men så råkade en svensk vid namn Jan Boklöv hamna i obalans i luften och vred ut sina skivor så att de  skapade ett V – vad hände? Han hoppade längre!! ”Boklövs revolutionerande hoppstil gav framgångar, trots poängavdrag” (Wikipedia). Vilket bemötande va! Då tyckte man det var fult och inte alls något att ta till men idag är det den ledande stilen.

Positiva tankar och inre samtal – åh vad klyschigt! Men så jäkla rätt!! Bestämma sig för att tänka framåt istället för att älta de motångar som har hänt – refokusera. Vad hände? Varför? Vad kan jag förändra/utveckla/förbättra? Ok let’s go!

Vända de negativa tankarna till trygghet och något användbart. Jädra skit det regnar! – Vad bra, nu får vi träna i regn! Se till att vara förberedd för det oväntade! Inse att det alltid finns en ny chans att prestera.

Ja… många tankar att använda sig av i den mentala träningen.

Sist men inte minst – att ha en plan! Min kära far har alltid en plan, och det är verkligen en hemlighet till att skapa mer tur. För, vet vi vart vi är på väg så har vi lättare att nå dit. Jag tycker att Tesa – Westinhouse har gjort ett tänkvärt inlägg om att ha en plan – för som hon skriver: Det är något jag måste göra, jobba för att lyckas med. JAG. Inte nån annan. Bara jag.

Vad bra – då sätter vi igång och skapar tur!!

Vad säger finnen som fick en kniv i ögat? AJ! Tur att det inte var en sax!

OS guld och talang!????

 

”Det krävs medfödd talang, tjurigt tålamod och en bländande teknik för allt det där” skriver J Esk i DN idag. Med tanke på senaste veckans diskussion här på Propiraya – om talang finns eller inte – så var ju det riktigt uppfriskande med detta underbara guld! Heja Kalla du är så bäst!! Vilken brud 😀

 Många tycker det är självklart med talang, det ger en viss trygghet i att kunna förklara något stort – för det måste till något mer! Lite som livet, det behövs något mer som förklarar det.

 ”Ju mer jag tränar desto mer tur har jag!” sa Stenmark, och ja… kanske hör talang ihop med tur också – för hur är det med tur! Finns den?

Har såklart ett ess i ärmen här också, men… tror ni på tur?

Talang är en dålig ursäkt!

Det blev onekligen svar på min fråga om begreppet talang existerar – härligt!

Min mening är – kanske inte helt oväntat – att talang är ett påhittat begrepp.
En ursäkt att det inte är någon idé att arbeta hårt – ”jag har det ändå inte i mig”.

Ordboken säger att talang är en ”medfödd lätthet att tillägna sig viss färdighet”.

Vi hundtränare vet att ett beteende som blir uppmärksammat på ett positivt sätt kommer att ha en tendens att upprepa dig. Tänk er då ett barn som älskar skidåkning – för att återkomma till Anja P – och vid sin första tävling sätter sitt åk och vinner! Kan ni tänka er den fest det måste ha blivit hemmavid? Med denna positiva känsla för att tävla i bagaget så fortsätter det hela och hon lyfts för varje seger hon tar. Hon tycker det är en positiv upplevelse att åka, tävla och vinna – hon vill göra allt för att ta sig tillbaka till den känslan.

Är inte det vad vårt liv handlar om? Om vi upplever något positivt så har vi en tendens att söka oss dit – uppleva känslan igen och igen och igen. Det blir ett gift att söka den där kicken vi får. Just precis, fysiologiska effekter i kroppen som triggas av upplevelser och som skapar ett behov. Vi gör allt i vår makt för att återuppleva flowet!

Tillbaka till vår medfödda lätthet. När vi tittar på hund är det lätt att se talang som en nedärvd egenskap i form av t ex vallning, eftersom det ligger en systematisk avel bakom dessa egenskaper (återkommer till hund längre ner) – men… är du avlad för talang?

Ja ok då, jag erkänner att jag är ett resultat av genomtänkt avel för att få utveckla en ny superlinje av hundförare. Jag har två föräldrar som tävlat med hund på elitnivå och som andas hund – jag är dessutom uppfostrad i valplådan. Snacka om överdrift med valplådan, det hade de inte behövt… eller vänta nu, kan det vara så att den faktiska anledningen till att jag pysslar med hund och är så inne i mitt intresse är för att jag är uppvuxen i ett hem som uppmuntrar kontakt med hund på ett sådant sätt att det fick mig att vilja jobba för mitt stora intresse?

Någon kommer genast säga att jag minsann inte blev uppmuntrad till mitt intresse, men jag är ändå bäst! Ok, kan det vara så att du skapade ditt eget behov i intresset? Att du hittade din plats i intresset? Att kunskap föder kunskap och viljan att veta mer? Fråga en person som doktorerar vilket ämne de brinner för – oavsett hur de kände för ämnet innan det begav sig.

M Gladwell ha undersökt begreppet talang och nu kommit ut med en bok – Outliners – som tittar närmare på skillnader mellan de bästa och sämsta. Skillnaden är enkel – övning! Oavsett vad han tittade på så var det antalet timmar de hade lagt ned på sin så kallade talang som var skillnaden. Och jag skulle vilja göra ett tillägg här, för jag tycker att tanken på träningen också är del i den framgången.

En annan ”intressant” studie av Thomas Pettersson, gjord i uppdrag av Sveriges Idrottscentrum på Bosön, visade att det som förenade de mest framstående personerna inom idrott var att de var födda under januari, februari och mars!! Phew, vilken tur jag har som är både linjeavlad OCH född i januari.

Nä, skämt åsido, vad han menade var att det inte verkar finnas specifika egenskaper för talanger – vi kan/bör inte gå ut i skolorna och plocka ut de bästa fem åringarna och placera dem i en skola där deras talang kommer att göra dem bäst rättvisa, det är genom att utveckla alla som vi kommer att ta fram det bästa ur ett antal personer.

Michaela länkar till en artikel som skrevs av Röhlander idag – vad passande! – som jag tycker skall läsas och funderas över.

Men, hur jag än vrider på mig så kan jag såklart inte stenfast säga att talang inte finns – för det är ändå något mystiskt över det hela och jag gillar mystik. Jag kan bara säga att det varken finns bevis för eller emot begreppet talang – idag!

Vad jag däremot tycker är att vi skall sluta fokusera på talang och börja fokusera på hur vi kan arbeta för att utveckla oss själva till att uppnå det vi VILL uppnå – med vare sig uttalad eller outtalad talang!

Hundar då? Mycket svårare tankevurpa – är vallning en egenskap eller talang? Hur många valpar tas inte ut som talangfulla valpar av talangfulla erfarna förare för att sedan kasseras i äldre ålder för att de trots allt inte dög eller tas över av annan förare som gör underverk av dem – finns exempel på detta i alla grenar! Innebar det då att de var talangfulla men tappade det, eller var det personkemin hos ekipaget som inte fungerade och är det en form av talang eller … vad?

Går det verkligen att se talang hos en valp? Hur många tester försöker vi inte ta fram för att kunna utvärdera valpar för att satsa på de bästa… har något test egentligen fungerat?

Långt inlägg! Vill skriva mer och det finns massor(!) av tankar som jag känner att jag inte kan få ur mig utan att skriva en doktorsavhandling, men det får jag vänta med. Nu skall jag fokusera på helgens föreläsningar!

Jag är nyfiken på era tankar av mina obesvarade frågor i texten!

Ken Ramirez och tålamod

Såhär två år senare sitter jag och renskriver mina anteckningar från djurtränarutbildningen för Ken Ramirez (och övriga underbara lärare under kursen).  Mycket tankar och känslor kommer tillbaka till mig när jag repeterar allt som Ken tog upp. Funderar också på Ken som föreläsare och person – mer ödmjuk och engagerande person får jag leta efter. Han utstrålade ett lugn samtidigt som han var enormt engagerande – e n e r g i ! Lustig kombo.

Om ni någonsin har möjlighet att lyssna på honom eller bara prata med honom – gör det. Hans erfarenhet av djurträning är enorm, för att inte tala om hans tålamod. När jag läser hans bok och de anteckningar jag har tagit så återkommer han ofta till att låta det ta tid – det tar tid – räkna med år.

Som hundtränare är vi oerhört bortskämda med att saker och ting går fort – vi har helt enkelt alla möjligheter att kontrollera miljön på ett sätt som andra djurtränare inte har. Med tanke på gårdagens dränkta delfin så är även tid något vi kan tänka på.

Hundvärldens Quick fix skall helst gå på någon dag, de fix vi pratar om inom ”den andra” världen tar månader eller år… för att sätta saker och ting i perspektiv…

Tillit tar tid!

Att dränka en delfin

Läste i nya Filter om Eva Bertilsson och TAG teach. Riktigt kul att Eva och TAG får uppmärksamhet och framförallt i en av mina favorittidningar!

När jag läst artikeln så avslutas den som så många andra klickerinspirerade artiklar, föreläsningar, debatter etc. med andemeningen ”Skulle du jobba utan lön?” som ett argument för varför vi skall jobba med att förstärka rätt beteende snarare än att bestraffa fel. Tycker absolut det är ett bra argument, men det biter inte på alla, och framförallt inte på luttrade konservativa hundtränare som inte vill se utanför boxen.

Vi hade en sådan person på Borås BK, som en gång kom in under en av mina agilitykurser och talade om för en av kursdeltagarna hur hon skulle hantera sin 2 åriga briardhanne under hundmöten. Ja ni vet det klassiska tipset att kasta hunden på rygg och morra på den samtidigt som du ligger över den… ja, hur nu en dam på 150cm skall få runt en ung briardhanne… ehh?? Men, poängen i historien är inte tipsen eller utgången (killen fick veta att han levde och han satte aldrig en fot på någon av mina kurser något mer), utan min underbara syster Monias kommentar på incidenten, som löd på ett ungefär:

”Precis som man gör med delfiner när de inte lyder under träning –

man dyker ner i vattnet, tvingar ner dem under ytan och försöker dränka dem till lydnad!”

Tycker det är en klockren tanke som sätter saker på sin spets – för det är någonstans där som vi kan inse det absurda i vissa kretsars hundträning. Förstår vissa personer inte vilka möjligheter vi har att träna våra hundar utan att försöka dränka dem till lydnad?

EMs tankar efter en svettig squashmatch…