…och är helt slut, så ikväll blir det bara ett ”GOD NATT och sov gott”-inlägg ☺️ ett knippe föreläsningskvällar och gäng agilitytimmar väntar kommande dagar. Kommer att bli mycket resande, vilket vi ser fram emot. Men först, SOVA ! 

//EM & Bat i en soffa  ❤

  
Något som jag säger när jag föreläser och som än en gång slår emot mig när jag läser min bok om idrottspsykologi (självstudier) är hur mycket jag älskar att tävla 😆 Genom hela mitt liv har jag studsat av förväntan så snart någon nämnt ordet tävling: 

får jag vara med! 

Visste ni tex att jag tävlat i bowling? Visserligen en enda start, Göteborg, som kanske 9-10-åring. Kom troligen sist, men fick en plakett. Oj vad Jag dyrkade plaketter och rosetter. Friidrottsdagarna i Viskaforsskolan: ”vi vill se Eva Marie vinka!!” skrek min klass när jag gick upp på pallen. När det fattades någon i det lokala fotbollslaget hoppade jag in, Buster cup? Om jag tränat? Näe, inte mer än på rasterna. Kanske inte bästa bollkontrollen, men springa kunde jag och var inte rädd för närkamp. Har någon fotbollsstatyett i förrådet. Bandy och volleyboll kommer jag också ihåg. 

Det var givet att tävla med ridskolans hästar och när jag sedan fick egna hästar kuskade vi runt rejält. Häst blev hund. Lydnad blev agility. Vallning. Flyttade till Lidingö och började simma. Triathlon blev swimrun. Under Atleterna fick Jag tävla MASSOR! Multisport och barmarksdrag. Erbjud mig en startlinje och jag står redo med fokus. Jag vill mer!

Det var detta egna brinnande intresse för själva tävlandet som fick mig intresserad av prestationspsykologi. Vad får MIG att prestera mitt allra bästa i en specifik situation? Hur kan jag styra mina tankar och känslor? Hur kan jag förbereda mig på allra bäst sätt – även utanför den rent sportspecifika tekniken?

Redan som junior i elitallsvenskan (hästhoppning) introducerades jag till idrottspsykologi. Då var jag 15-16 år. Magic M7s mental coach kom och föreläste och det fick mig helt fast i ämnet!! Så mycket aha-upplevelser! This is tha shit! Jag vill veta allt. 
Vid gymnasiet läste jag specialidrott (ridning) och fick Eva som lärare. Hon hade varit mental coach för pingislandslaget och la mycket tid på mental träning. Kom ihåg att jag anordna en föreläsningskväll med Eva på Borås BK i ämnet och lokalen var fullsatt. När jag efter gymnasiet började plugga biologi på universitetet ville jag läsa fler ämnen, och från och med mitt första år pluggade Jag idrottspsykologi, ledarskap och personlig utveckling på distans/kvällar vid sidan av. Alla extra timmar av studier har varit en investering på så många plan. För mitt eget tävlande och pluggande. Idag får dessutom även andra ta del av det jag lärt mig, både från skolbänken och från egen erfarenhet. 

Ikväll är jag därför tacksam för min tävlingshjärna. För att ni vill att jag delar med mig av min kunskap. För att jag valde att lägga tid på just ämnet prestationspsykologi. Inser nu när jag skriver att jag fördjupat mig i ämnet sedan jag var 15-16 år. Det är snart 20 år. Oj!  😀 

Vilket var ditt första möte med tävlingspsykologi ?

 

 Du har precis ställt dig i position och ber din hund att komma in invid din sida. Hunden kommer in PERFEKT! Ett rakt snyggt sättande – du tittar rakt fram, säger fot och börjar gå. Hunden går klockrent med glädje vid din sida.

När du stannar så ramlar rumpen på din hund ut och det blir ett snett sättande. Du tittar besviket på din hund och säger med hög röst:

VA F-N HÅLLER DU PÅ MED!! SKÄRP DIG!! DU KAN JU DET HÄR!!

Hunden ser skamsen ut och rätar upp sig, du suckar och kommenderar fot igen. Börjar gå och i nästa halt sätter sig hunden rakt. Utan att titta på den, säga något eller på något sätt uppmärksamma att den nu satt sig rakt ber du den stanna kvar medan du lämnar den. När du kommit ut till din punkt vänder dig om och kallar in. Hunden rusar glatt emot dig, kastar sig in och gör en klockrent ingång. Du nickar men tittar inte på den. Hunden gör ju bara sitt jobb. Det den skall göra, varför säga något? Nu ber du den lägga sig. Den är lite bekymrad nu, efter att inte ha fått någon positiv feedback och lägger sig försiktigt ner varpå du:

MEN VA F-N! DIN IDIOT! KAN DU INGENTING!? JAG ORKAR INTE MED DIG!

Sedan lämnar du din hund och går till bilen. Sätter dig och åker hem. Kvar på apellplanen ligger din hund. Ensam. Förstår ingenting och tänker…

Jag försökte ju… 

Mina frågor till dig är ikväll: hur tränar du hund? Hur pratar du med dig själv när du tränar dig själv? Vilken metod tror du är mest effektiv att använda sig av för att förbättra en prestation?

Kom igen nu vänner; om vi skulle börja att träna oss själva så som vi tränar vår allra bästa vän. Vi kan ju det här med inlärning och träning. Vi vet att rätt beteenden ÖKAR med positiv förstärkning. Vi vet att vi kan ignorera när det blir fel. Vi gör det enklare när det känns för svårt. Vi sätter hunden i situationer som den kan LYCKAS i. Vi BYGGER självförtroende hos hunden steg för steg. Plötsligt är vi där: hunden fixar kontaktfälten klockrent. Hämtar apporten utan att tugga. Hittar varenda objekt du ber om. Så, om vi skulle ta och träna oss själva på exakt samma sätt som vi tränar hund, hur tror du ditt självförtroende skulle se ut då? 

På mina föreläsningar säger jag:

se din hjärna som den lilla valp som du precis tagit hem – vad är det första du vill lära den idag?

Vilken metod kommer du att använda nästa gång du tränar?

Reflektera mera: Vad fick inlägget dig att tänka på? Känner du ngn som pratar såhär med sig själv när denne tränar eller tävlar? Vad skulle DU vilja säga till den personen?

Idag var vi ute på stranden vid Storsjön i Viskafors. Just den stranden består av rullstenar och hundarna får verkligen arbeta med tassarna för att ta sig fram. Balans för hela kroppen!

Går ofta och tänker på det: hur mycket går folk i allmänhet och hundfolk i synnerhet off-track i terrängen med sina hundar? Jag tror JÄTTEMYCKET på att gå i terrängen, vilket jag tror alla förstått… Men jag VILL verkligen inspirera fler att våga gå utanför stigen ut i skogen!

Så, på Instagarm uppmanade jag mina följare att gå en off-track promenad i 15 min under helgen. Tagga mig i inlägget, för det skulle göra mig så väldigt glad att se fler s.k. #traildog

Lycka till och NJUT av naturen ❤

Satt och läste på Runner’s world om hur människan skall kunna spränga 2 h gränsen på ett marathon (4,2 mil) – nytt WR sattes bara häromveckan till 2:02:57 av Kimetto. I artikeln går de igenom alla bitar för ett lyckat race, från miljö till fysiska förutsättningar. Slutligen kommer de till en viktig byggsten för att lyckas med rekordet: den mentala inställningen, och illustrerar det med ovan bild.

Det vi ser är i blått de tider som Kentucky derby-vinnande hästar har satt genom tiderna versus de tider som satts av marathonvinnare (från o l i k a banor, vilket jag tycker är av vikt att poängtera) över samma tid. Det vi kan se är att hästarna har stabiliserats, och det rekord som sattes av Secretariat 1973 (more than just a horse; dokumentär värd att se) ännu står sig, medan vi människor stadigt ännu sätter nya rekord.

Vari ligger skillnanden?

Vi kan jämföra oss med andra. Inspireras. Peppas. Ja, vi kan bli bättre tack vare vår medvetenhet om andras prestation och förmåga att pressa oss ytterligare. Vi jagar inte bara i stunden, vi jagar något mer. Jag tycker att vi skall fundera över detta och fråga oss själva: vad kan jag själv göra för att bli bättre? För att få ut mitt bästa. Är det bara att träna hårdare eller är det så att jag faktiskt behöver se över mina psykiska förutsättningar och se vad mental träning lan göra för mig.

För min egen del har jag många gånger lyft mig själv med hjälp av mental träning – I love my brain. Det jag tycker skall lyftas är att det är just träning, av hjärnan. Absolut kommer en medvetenhet att ge förändringar, men för att faktiskt få ut maximalt behöver du träna huvudet. För vissa faller det naturligt, andra behöver jobba. Det bästa är, det är bara att börja träna.

Tränar du ditt mentala kontinuerligt?

För övrigt MÅSTE ni läsa artikeln som finns länkad i bilden bara för att se hur de lagt upp den. Det är en lay out-noobs våta dröm, så sjukt snyggt. Snacka om att ta en nätartikel till en ny nivå!

Dagens stora fråga: beror min snoriga näsa på att jag håller på att bli förkyld eller att jag är allergisk mot mammas liljor?

Efter Ötillö förra året blev jag rejält sjuk i ett knippe veckor, men under denna höst har jag kört långa lopp var och varannan vecka (bl.a. ÖtillÖ, Solvalla, AIM) utan att ha fått minsta sjukdomskänning. Då kan jag meddela att jag verkligen utsatt mig för diverse baciller och virus. På väg till Barmarks-SM bodde jag hos två familjer som var MYCKET sjuka – då trodde jag definitivt att jag skulle åka på något!! Bott med Linda som varit förkyld till och från en hel del och… tja, mött en hel del småbarnsfamiljer. Men jag har lyckats att inte bli sjuk – TA I TRÄ!!!!

I morse körde jag andra intervallpasset (Mikael har gjort ett gäng intervallpass åt mig som jag kan alternera mellan, dagens val stod mellan ”chockade emojis” och ”EM skall spy”… charmig kille jag har) och kände redan från start att jag inte var piggast i stan. Men runt kom vi och efteråt hängde vi på bryggan en bra stund och funderade på vad vi egentligen höll på med. Eller tja, rovdjuren funderade inte så mycket på just det. De två funderade mer över varför vi inte tog ett varv till när vi ändå var på G…

Vad snuvan beror på lär tiden utvisa. Nu jobba vidare på föreläsningen ”från urhund till familjehund” – galet intressant ämne! Kommer att bli en riktigt bra kväll känner jag på mig 😀

EM är en tönt/ Bat&Ozz

När klockan ringer på morgonen är det få saker som får upp mig som denna film. Ja, ok då… Bat och Ozz som kryper in i min näsa. Det är ganska effektivt det också. Men dessa ord går rakt in i mig och det får mig att tänka till:

RISE AND SHINE! Idag är MIN dag!

Hittade en så jäkla bra och schematisk bild på hur vägen till framgång ser ut. Men, jag kände att jag ville hundifiera den, och resultatet ser ni här intill.

När vi planerar vårt mål ser vi framför oss en uppförsbacke, kanske till-och-med en tuff slalombacke. Backen kommer att bli tuff och jobbig, men fortsätter vi bara framåt och uppför kommer vi tillslut att nå målet där uppe på toppen av kullen. Men… verkligheten är sällan bara en brant slalombacke.

Nej, verkligheten är ett drakberg med fällor, raviner, glaciärer, dammar fyllda av pirayor och tillslut även ett oväder. Ett oväder som gör marken slipprig och hal då när vi bara har en liten liten liten bit kvar till toppen. Leran och vätan tränger in genom tyget, ansiktet är mörkt av smuts och kylan blir påtaglig. Trötta och hungriga funderar vi:

Orkar vi verkligen? Måste vi ta de där extra stegen till punkten som vi kallar mål, eller är det ändå inte OK att stanna här?

Precis då, exakt i det ögonblicket, skall du komma ihåg att fortsätta är precis det du VILL göra. För det är där och då i den känslan den bästa förutsättningen för att nå nästa mål skapas. Jag tycker om berättelser om svårigheter som vänts till utmaningar och slutligen till lyckanden. Där det omöjliga blev möjligt. Där slokande axlar bytts till en stolt rygg. Där det ogenomträngliga drakberget blev ett äventyr att berätta om – att vara stolt över!

Vilken är DIN bästa drakbergshistoria? 

Och du… kom ihåg, att vi som tävlar med hund, ja vi har alltid vår bästa vän där vid vår sida när vi reser genom Drakbergen ❤

Det räcker att jag kollar Instagram eller min mail så möts jag av personer som har sådan galen VILJA. De VILL lyckas. De VET hur de skall ta sig dit och frågar sig varje dag:

vad kan jag göra idag som gör att jag tar mig ETT steg närmare mitt mål.

Idag har jag kört ett Coopertest ihop med en vän som vet vad hon vill. Jag är helt övertygad om att hon kommer att lyckas med sitt mål och jag är glad att jag får vara en del av resan. För det är just resan som är den stora delen med ett mål. Även om vi VILL nå ett specifikt mål är det RESAN dit som skapar förutsättningarna att lyckas med målet.

Ställt frågan tidigare, ställer den igen: vad gör du IDAG för att nå ditt mål?

…och kom ihåg: IDAG är den BÄSTA dagen att börja resan!

  
När jag beskriver mig själv säger jag att jag är född i hundens år enligt den kinesiska kalendern (82), uppvuxen i valplådan och lever idag ett riktigt hundliv. Hundar har varit mitt liv sedan jag föddes och bland det första lätet jag gjorde som liten var att morra när pappa skulle provsmaka min mat…

Fick häromdagen se gamla bilder på mig som liten. Hittade endast EN bild på mig där det inte också är med en hund på bilden. Samma sak när Jag går igenom dagens Instagram, inte många bilder Jag är ensam på. Alls. 

Vare sig jag är ute och springer, swimrunnar eller längdar, så finns de där. Vilket fick mig att börja fundera, vad är egentligen mitt bästa hundminne? 

Är det någon av alla vinster, medaljer eller mästerskap vi har erövrat? Är det någon av alla våra resor runt om i Sverige & Europa? Är det någon av äventyrsrundor i olika sorters naturreservat? 

Genuin lycka för mig är att se mina hundar lyckliga. Mina bästa hundminnen är därför från fårhagen med trötta tungor hängandes långt. Från en dynghög där en nyrullad pappis skuttar iväg med hela ryggen insmord i fårskit! Från varje morgon jag vaknar och möts av ögon som strålar: WOHOO HON ÄR VAKEN, NU BÖRJAR VÄRLDENS BÄSTA DAG!!!!!!! 😀 Det är mitt bästa hundminne! Gills det inte? Skall fnula lite till. ❤ 
Tills dess: vilket är DITT bästa hundminne?