När jag tog SM-silver i inomhustriathlon tidigare i våras vann jag bland annat ett årskort på ACTIC. Idag, äntligen, gick jag dit och körde ett PT-pass för mytomspunna Anette.  Nu ligger jag i soffan och är helt förstörd. På ett mycket bra sätt. Fått känna på mjölksyra från en helt annan dimension än någonsin tidigare. Wow. Undrar om jag kommer att kunna gå imorgon… ta på mig kläde… Äta!?

Därför kommer det inte mycket vettigt ur min hjärna ikväll. Hade många tankar tidigare i morse om saker jag vill skriva om. Men, det får bli en annan kväll. Nu skall vi avnjuta bubbel och fira! 😄 Ta hand om er och lek så mycket ni bara kan. ❤

Alltid när jag föreläser om tävlingspsykologi ber jag de som deltar att maila mig efter 21 dagar när de har testat de verktyg som jag presenterar. Av de som mailar mig är det 100% som berättar att ”DET FUNGERAR!” De lyckas med det de arbetat med under dessa dagar. Varje gång blir jag precis lika LYCKLIG!

Häromdagen fick jag mail från en tjej som någon helg efter föreläsning skulle på jakthundsprov B-elit tillsammans med sin hund. Hon har gett mig sin tillåtelse att berätta det hon skrev. Efter att ha lyssnat på min föreläsning i Linköping om idrottspsykologi bestämde hon sig för att genast börja träna mentalt. Planen var: ”Kan jag kontrollera mig själv och mitt lugn kommer min sinnesstämning att smitta av sig på henne”. Till saken hör att på dessa jaktprov måste hunden hålla sig lugn och tyst. Hon som skrev mailet beskrev sin hund som en liten bomb, som när som helst skulle kunna explodera, och som gärna undslipper sig ett pip-ljud, vilket är absolut förbjudet i dessa sammanhang.

Fram till provet jobbade hon flitigt med mental träning, och då menar jag fram till provdagen, under tiden den andra hunden arbetade under själva provet och fram till dess att det är deras tur. Hon beskriver hela situationen med egna ord:

Känslan under provet var helt magisk! Min hund var tokladdad och jobbade med en enorm energi och fokus men hon var i perfekt balans och tog minsta lilla dirigering från mig och följde pipan och mina signaler helt perfekt!

När jag läser hennes mail fylls mitt hjärta av sådan oerhörd värme och glädje. Inte nog med att känslan under jaktprovet var magisk, vilket är det absolut viktigaste för mig – känsla före resultat – det hela resulterade dessutom i ett första pris, deras första 1-pris! Mental träning ÄR fantastiskt! OM du tränar mentalt kommer du att förändras till det du vill – du kommer att märka resultat. Jobba med DIG själv och din hund kommer haka på!

Du har ALLT att vinna på att börja med mental träning – NU!

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något

Jag lärde känna Amanda för 10 år sedan på Gåsahoppet i Skåne. En ung tjej med en liten fluffig hund med sin engagerad mamma Madde med border collies kom fram till mig och sa hej. Det hela började med ett snack och slutade med en djup vänskap utöver det vanliga.

Förra vintern fick Amanda mig i julklapp. Den minen hon gav när jag knackade på och såg att det var jag. Glädjetårar och kramar från oss både! Och det är sådan hon är! Så otroligt mycket POWER, känslor och värme!

Nu har hon med ett gäng klasskompisar dragit igång ett fantastiskt initiativ! RUN for the children Agilitytävling, där de den 14 nov bjuder in till agilitytävling med insamling till Barncancerfonden. Jag blir så jäkla stolt över dem allihop! Ni gör mig så GLAD!!

När Madde och Amanda frågade om jag ville vara med och skänka ett pris sa jag SJÄLVKLART! Kan väl tillägga att de verkligen har ordnat ett gedigert prisbord till brädden fyllt av kvalité. Så ta chansen, starta så samlar vi in massor av pengar! Kommer att bli en fantastisk tävling, det är jag helt övertygad om. ❤ Fantastiska ungdomar!

Grymt jobbat gänget!! 

…det är för mig näst intill omöjligt att komma i tid. Nej jag är minst 5-10 min för tidigt på plats. Åker ofta någon halvtimme tidigare än jag behöver. Tar det lugnt på min väg och stannar gärna till på lämplig plats för att promenera eller bara uppleva.

Har alltid varit sådan, även om det eskalerade efter en incident vid min första hopptävling på egen ponny. Mer om det strax… Kommer än idag ihåg hur jag väckte min bästa vän när vi skulle gå till skolan. Varje morgon knackade jag på rutan ”ska vi gå!?”, hon fullkomligt yrvaken medan jag studsade runt. Hur många gånger kom jag inte till skolan medan vaktmästarna fixade på den tomma skolgården.

Men som sagt, det hela eskalerade efter min första clear round med min alldeles egna ponny Nathalie, min älskade njuffe-ponny. Jag var tio år och fylld av förväntan. Maskeradhoppning, 50 cm i Länghem. Jag var utklädd till shejk och Nathalie till arabhäst. Tofsar på tränset och jag i ett vitt lakan. Allt var iordningsgjort kvällen innan och det vara bara att lasta på Nathalie och åka…

…om det inte hade varit för att min vanligtvis lättlastade ponny nu tvärvägrade att gå på transporten. Det tog evigheter innan vi lyckades få på henne och då var vi väldigt sena. Framme kastade jag mig ur bilen och sprang till banvandringen. Fick en fem min att gå den kanske tio hinder långa banan(…) och kände hur paniken brände inom mig. Jag var ju dessutom tredje startande. Medan jag banvandrade lastade pappa av Nathalie och såg till att hon fick skritta fram de fem minutrarna jag hann gå banan. Snart satt jag uppflugen i sadeln och red in. Hur det gick minns jag inte det minsta av. Jag har en rosett från tävlingen. En vit. Vår första! Men om den var från vår första eller andra start den dagen, det minns jag inte. Men jag minns hur jobbigt det var att komma för sent. Efter det var vi ALLTID alldeles för tidiga. Till min fars stora förtret!

Det hela blev inte bättre av att jag slutade med hästar och ensam kunde åka på tävling med mina hundar. Istället för att ha en far som ändå försökte åka i skaplig tid kunde jag åka när jag ville! De som åkte med mig, jag körde alltid, fick finna sig i att vi ofta anlände på tävlingen långt före alla andra.

Bästa minnet är med Therese Pirrou, när vi kommer till Tranås. Dimman låg som mjök över agilitybanorna, och inte en människa syntes till. Efter någon timme anlände första funktionärerna och efter en två timmar var det fullt liv på tävlingsplatsen. Där någonstans insåg jag att komma i så god tid var ohållbart!

Sedan dess har jag jobbat på det och även om mina vänner fortfarande skrattar åt mina sms: ”jag är här, men INGEN stress, jag läser en bok/tränar lite/kolla läget” är det långt mycket bättre än det var för ett gäng år sedan. Ja, och än bättre har det blivit sedan jag träffat min bästa hälft som ALLTID är för sen, och då snackar vi inte minutrar… kan vara bland det bästa som hänt mig. Säger bara AIM-challenge… men det, det är en heeeelt annan historia det 🙂

För flera år sedan skrev jag ett inlägg om att sätta epitet på sin hund och jag återkopplade till det igen för drygt ett år sedan när jag skrev om mental träning och hundträning. Nu sitter jag här igen och känner att jag VILL lyfta detta än en gång. Tänker att vi börjar med en övning:

Beskriv din hund för mig

Vilka adjektiv, låt oss säga tre stycken, skulle du använda för att beskriva din hund? För att göra det än mer spännande kan vi dela in det i: vardagen hemma, i träningen respektive under tävling. Tre adjektiv per område.

Titta sedan på adjektiven. Vilka är för dig neutrala, positiva respektive negativa? Vad lägger du för värde i de ord som du använder för att beskriva din hund? Skiljer de sig åt hemmavid och när du beskriver din hund i träningen? Skiljer de sig mellan din hund i träning och din hund på tävling? Vari ligger skillnaden? Vilka tankar gav denna övning dig?

Min tanke med denna övning är att försöka studera relationen mellan mig och min hund – vad händer i vår relation i olika kontext? Hur förändras min syn på min hund när vi umgås i olika situationer. Hur reagerar jag och beskriver min hund högt för andra när den gör något bra? När den gör något dåligt? Jag tror att mycket i hur vi påverkar våra hundar lyser genom i hur vi pratar om dem gentemot andra… detta vare sig vi är missnöjda eller stolta över våra hundar.

Beskriv din hund för mig

Helgen har som sagt handlat om hoppteknik och hundträning. Alla hundar har arbetat från klarhet till klarhet och jag har sett så mycket bra träning. Extra skönt att kunna vara inomhus och inte behöva tänka på vädret. Kursen var nämligen förlagd hos Jami hundsport i Västervik och deras inomhushall, perfekt för hopptekniksträning. Lyxigt!

Tack för ett bra arrangemang Madde!

Har massor av inspiration efter helgen och mycket input – inte bara från träningen utan även från diverse poddar jag lyssnat på. Men det får jag ta en annan kväll, för just nu går tankarna kring det faktum att jag känner obehag när jag springer i motonsspår…

… det är inte OK. Jag vill INTE känna den där osäkerheten och vaksamheten jag känner när jag tar mig fram i löpspåret. Eftersom alla mina ägodelar är nerpackade är även min pannlampa det = jag kan inte springa i skogen där jag känner mig trygg utan är förpassad till motionsspår. I motionsspår finns folk… jag tycker det är obehagligt. Ge mig vilken nattsvart skog som helst. Svart skog är trygghet. Men upplysta motionsspår…

Just nu är jag tacksam över mina älskade rovdjur som gör att jag kan röra mig i spåret trots osäkerheten. Tänker på de som har samma obehagskänsla som jag men inte har hundar vid sin sida…

Tack för att ni finns Ozz & Bat!

  
Helgen spenderas i Västervik på Jami Hundsport där det är hoppteknik som gäller för hela slanten. Idag har det varit fokus på själva hoppet och uppsamlingen, halvhalter och självförtroende. Grymt bra gäng som ställt tusen frågor och verkligen varit engagerade. Då är det extra kul att hålla kurs 😀

Efteråt blev det härlig skogspromenad med en hel bunt hundar. Underbart att bara kunna släppa ihop flera flockar och det fungerar fint. Fina hundar det! 

 

  
 
I snart ett år har jag hett mina rovdjur färskfoder från MUSH. De hittade mig via ett reportage i Härliga hund, som handlade om att vara aktiv med sin hund. Om det är något jag är så är det aktiv – försöker att leva ett hundliv till fullo och ge mina rovdjur allt de behöver för att kunna leva, må bra och prestera. 
Jag har inte testat färskfoder på riktigt tidigare, och gick in i det hela förutsättningslöst. Kan efter ett år konstatera att jag är mycket nöjd. Framförallt har jag märkt störst effekt på min gamla Piraya på 13år. Hakar på i terrängen som en unghund, får kommentarer som Oj, det syns verkligen inte att hon är gammal. 
Vi har inte varit missnöjda på tidigare foder, mina hundar mår bra på det mesta. Men det betyder inte att jag inte ser en positiv skillnad nu, en sådan sak är mängden skit… Oj vad mycket de tar upp av MUSH. Och det går inte att säga något annat än att rovdjuren ÄLSKAR att äta kött. Dessutom är det förvånandsvärt lätt att hantera fodret trots att det är frysfoder. Ta fram det som behövs på kvällen och dagen efter är det redo för servering. Bullarna till Piraya tinar på en kvart. Grymt nöjd. 
Dock använder jag fortfarande torrfoder på våra längre resor, om det inte finns en hundaffär lättillgängligt som säljer MUSH. Hur löser andra färskfoder-användare resor där det inte alltid finns frys att tillgå? 🙂

HURRA! I did it! Får jag ta ut segern i förskott?! Två dagar kvar, sedan har jag bloggat HELA oktober, varje dag! Jag är redan både GLAD och STOLT över mig själv. Jag tror dessutom på delmål och förberedelser. Att börja skriva i bloggen igen var, om ni minns, även en upptakt till novemberutmaningen. Så, snart är november här, och vad skall jag hitta på NU då?

Jo! Jag har registrerat mig på NaNoWriMo som propiraya. Det är en världstäckande utmaning där du vill skriva en novell under november. I snitt vill du skriva 1700 ord per dag, eller totalt 50″ ord under hela november. Nu skall jag faktiskt inte skriva… jag skall ILLUSTRERA en novell. ❤ Jag älskar att teckna, men det var många år sedan jag gjorde det. Nyligen gjorde jag en barnbok åt en vän och med den kom inspirationen att göra ytterligare en barnbok! Jag vill teckna mer.

Mitt mål är att teckna, planera och utveckla novellen i snitt 1,5h per dag – vilket på ett ungefär motsvarar tiden att skriva. Ja, det är mycket tid per dag. Det är inte för intet det ÄR en utmaning, och min oktober-blogg-utmaning var just en mjukstart. Känns peppigt att få sätta igång på söndag – och kommer tjuvstarta i morgon för att köpa rätt papper. Penna har jag – rätt penna är oerhört viktigt för mig! Älskade tuschpenna. Älskade kreativitet – it’s all coming back to me now.

Vet inte hur mycket jag kommer att visa processen i bloggen. Vi får se. Däremot är tanken att fortsätta blogga, för… shit vad nyttigt det är för mig att få dela med mig av ord, tankar, idéer, inspiration… För MIN skulle är bloggen guld värd. I mitt nya liv passar bloggskrivandet in fint.

Skepp o’hoj – pennan är mitt svärd!

Fyra dagar med agilitykurs har fyllt upp energin i mig. Få saker ger så mycket energi som att hålla kurs. Vi har verkligen utmanat samtliga och vi är fullkomligt överens, bästa orden att få är:

Jag antar utmaningen!

Alltså wow! Att få uppleva det ögonblicket som instruktör, tack! Vad menar jag egentligen? Min kursfilosofi är att testa ALLT. Våga vara öppen och testa olika möjligheter på samma kombination. När vi går igenom de olika scenarier som kan uppstå och allt eftersom jobbar igenom olika kombinationer kan jag se hur ekipagen växer. VILL mer. VÅGAR mer. SER det nya!

Plötsligt är det obekväma det bekväma. Eller som jag säger när jag föreläser, omfamna svårigheterna: Åh, ett problem! PERFEKT! Hur skall vi lösa detta. Åh, detta var för lätt. Hur kan jag utmana mig själv. Sånt gillar jag, och under dessa fyra dagar har jag fått se MASSOR av dessa epiphany-challenge-moments. Love it! Ni är grymma! 😀

Förutom energi från att hålla kurs har denna onsdag gett oss helt fantastiskt höstljus. Redan från morgonen när solen steg upp var vi ute och mötte nattens frost. Rovdjuren rusade omkring och själv njöt jag av den krispiga luften.

Just på hösten tycker jag att min inspiration är som starkast. Många idéer som skall sättas i rullning. Känner mig förväntansfull. 

Ikväll kommer jag att utmana mig själv. För det första skall jag laga mat. För det andra skall jag laga lasagne. Challenge de lux!

Önska mig lycka till!