Nu är det december och dags att göra en årssammanfattning. Hur sjutton ska jag lyckas göra en sammanfattning av detta året. Ett år kantat av sorg, sjukdom och saknad. Av nya möjligheter. Ett år inte likt något annat år jag någonsin har levt. Känslomässig berg-o-dal-bana. Jag känner en enorm ödmjukhet inför att vi inte vet vad framtiden har att erbjuda. Samtidigt, en ödmjukhet till att det löser sig. På ett eller annat sätt ordnar det sig alltid, som min pappa skulle ha sagt. Tar ett djupt andetag. Detta kommer vara en rörig årssammanfattning. Det får vara ok. För det har varit en rörigt år. och du… kom ihåg:
“Alla du möter kämpar med någonting som du inte vet om. Var snäll. Alltid.”.
Jag gjorde aldrig ngn sammanfattning av 2021; den vintern försvann som i ett töcken av sorg & sjukdom. Varje år väljer jag ett ord som jag har som ledord, och ordet för 2022 var ödmjukhet. Ödmjukhet inför saker som sker och händer. Ödmjukhet gentemot de jag möter. Ödmjuk inför mina egna begränsningar och behov. Aldrig hade jag trott att ett ord kunde vara så viktigt ❤ För ödmjukhet var precis vad jag fick uppleva och behövde.
November 2021 gick vår älskade hund Bat tragiskt och helt oväntat bort. Samtidigt låg min pappa väldigt sjuk och vandrade även han vidare till andra sidan under februari 2022. Älskade ni, så saknade! ❤


Sorg kan drabba en olika, men för egen del ledde dessa tragedier till att jag blev sjuk. Väldigt sjuk. Under tre månader var jag mer eller mindre sängliggande & åkte in och ut från akuten med obeskrivlig smärta i huvudet. Det var först i slutet av mars jag tillfrisknade och kunde börja leva & bygga upp mig själv igen.
I januari, mitt under min sjukdomsperiod fyllde jag 40 år. Blev inget firande av förklarliga skäl. Däremot blev jag otroligt fint uppvaktad av vänner omkring mig ❤ Ni vet vilka ni är och jag är så oerhört tacksam för den uppmärksamhet ni gav mig. Verkligen ett ljus i mörkret, även om jag just då inte orkade svara ordentligt. TACK!
Tillbaka till november. Samma dag som Bat insjuknade pratade jag med min vän Linda om att Ozelot blivit allt sämre och kanske inte kommer att överleva vintern. När Bat två dagar senare inte längre var med oss växte paniken inom mig. Att ha bara en hund är helt otänkbart för mig – jag respekterar andras val, men för mig är det inte etologiskt ok att bara ha en hund. Snart skulle Fossa bli ensamhund. Plötsligt kände jag en stress och ett måste att skaffa ännu en hund, helst NU. Sökandet var till en början maniskt, men som jag skrev om Ozelot häromdagen blev hon mirakulöst piggare och piggare. Det var som att hon verkligen kände att ”jag kan inte bli sjuk, jag kan inte lämna dem nu” och vi fick verkligen ett helt bonusår tillsammans till. Ett år hon varit genuin pigg och frisk. Därför kunde jag avvakta att skaffa en hund till och när Karin berättade om en kull de skulle få till våren kändes det helt rätt. I maj hämtade vi hem QuiQue (honungsgrävling på spanska) från Norge.

QuiQue kom in som en virvelstorm och är helt klart en bidragande anledning till att Ozelot levde upp. Valpar har den effekten på äldre hundar.
April, maj & juni handlade bara om jobb. Försöka återställa allt som stått still under årets första månader. Lycka är att ha ett jobb en älskar – och får möta så mycket kärlek när jag arbetar. Oändligt tacksam och ödmjuk inför den genuina grund jag byggt upp under flera år – du är riktigt bra Eva-Marie, riktigt riktigt bra!
Äntligen sommar och lång ledighet! Tid för återhämtning… trodde jag =) jag blev kontaktad av Nexiko och det bestämdes att jag skulle bli agilitycoach i deras SVT-satsning Underdogs. Semestern blev halverad och åtta veckors inspelning tog snurr. Resor fram & tillbaka till Stockholm och en obeskrivlig upplevelse. Trivdes som fisken i vattnet med att få träna fantastiska hundar och deras fina ägare samtidigt som det hela spelades in. Oj vad jag tyckte detta var roligt. Ser fram emot när det hela sänds på SVT och är så TACKSAM för att ha fått uppleva detta!
Först när hösten kom insåg jag att större delen av tiden QuiQue varit i vår ägo har jag jobbat, rest massor och inte haft tid att lägga den grunden jag velat hos henne. Det var bara att se på det hela med ödmjuka ögon och sätta igång att bygga upp relationen. Det hela gick jättebra och jag känner en enorm tacksamhet över att ha fått göra denna resan med henne. Kan jag – kan andra och det är aldrig försent. Ibland sker saker – kallas tydligen livet – och det är Ok. Vi får vara ödmjuka inför att var sak har sin tid, och ibland får vissa saker göras annorlunda än en brukar. Det är OK.

https://www.jyckenlyccehundfoto.se/
Fossa har varit helt fantastisk under hela detta år. Min bästa vän i vått och torrt.Vi har inte kunnat träna eller tävla i den utsträckning som vi har velat. Jag har verkligen behövt prioritera min tid; då har tävling och träning hamnat långt ner på listan. Samtidigt, det vi har åstadkommit tillsammans har varit super! Idag är hon uppflyttad till agility 3 och hopp 2, vi har väldigt fina grunder i vallningen inför nästa säsong och vi ÄR ett superteam. Hon var en självklar sidekick till mig under inspelningarna av Underdogs och en mer älskad tv-hund är svår att finna. ALLA ville klappa och prova på agility med henne. Hon levde livet, hängde med på ALLT vi presenterade och jag är så galet imponerad av hela hennes väsen. En av de coolaste hundar jag känner! Nu är hon på vintervila i sex veckor. När vi sätter igång 2023 ser jag fram emot att faktiskt få träna och tävla henne så som vi vill. Jag vill prioritera oss.
Nu är det december och Ozelot har precis vandrat över regnbågsbron. Det är en blandning av sorg, saknad men också lättnad. När tiden är inne är ett av de svåraste besluten en hundägare kan fatta. Jag ser verkligen 2022 som ett BONUSÅR ihop med Ozelot och jag är oändligt tacksam för varje dag extra vi fått tillsammans. Hon har varit en självklar del av mitt liv de sista 15 åren. När jag pluggade på Linköpings universitet och det enda livet handlade om var agility! Följt av åren med forskning där allt vid sidan av handlade om antal mil i benen. Så galet många mil vi har avverkat tillsammans. De sista åren har hon stått vid min sida när jag blivit mamma, med allt vad det innebär. Hon, som var hunden som inte släppte någon inpå sig, öppnade upp sig som aldrig förr … att hon skulle bli den fantastiska ”barnhunden” hon blev hade jag ALDRIG trott på om ni frågat mig för 10 år sedan. På tal om att vara ödmjuk. TACK min älskade Ozelot, du räddade mig – du har räddat mig så många gånger innan också. Du är och förblir vår bodyguard. Jag vet att du fortsätter att vaka över mig. TACK för att just du varit en stor del av mitt liv. Du lärde mig om integritet, att tillit är något en förtjänar och att vara tillsammans är det allra viktigaste.

Ödmjukhet. Ja, detta året har onekligen handlat om ödmjukhet. Nästa år… då kommer den ödmjukhet som byggts upp ligga som en värmande bomull omkring oss. Nästa år är ödmjukheten inbyggd, och jag kan välja ett nytt ord. Ska smaka på olika ord. Vi får se vad det blir.
TACK till dig som läst allt. Uppskattar det. Hart du själv gjort ngn årssammanfattning? Kan du inte länka i kommentaren så att jag får läsa. Ta del av ditt liv.







