SM-silver och 80% ren vilja

Är nu i slutet av min västkustperiod. I morgon beger jag mig norrut igen. Det känns… fel. Men, det är inte vad detta inlägg skall handla om. Nej. Det skall handla om synergieffekter.

Synergi är när två eller flera influenser tillsammans bildar en starkare influens än vid direkt addition.

Wikipedia

Jag har under senaste två månaderna upplevt denna effekt gång på gång. Det i sig är en synergieffekt och jag bara älskar … älskar livet.

Först ut är Onlinekursen i Tävlingspsykologi. Alltså, WOW! På riktigt… kan vara., nej, det ÄR den bästa kurs jag har haft. Någonsin. Deltagarna bryr sig, delar med sig och öppnar upp. Satsar allt, gör de uppgifter jag ger dem och gör det fullt ut. De är helt enkelt en fantastisk resa vi är på – en resa som jag får ta del av och jag är oändligt tacksam för detta. Allt är tack vare stort engagemang hos de som deltar, helt enkelt har det skapats en energi hos hela gruppe: Vi KAN, vi VILL, vi VÅGAR!

Därefter är det drömprojektet – anledningen till att jag befinner mig på västkusten. Mer om detta kommer jag att dela med mig av vid tillfälle. När arbetet är publicerat. Har fått arbeta med så oerhört proffsiga personer, som jag nu vill kalla vänner. De har funnits där för mig varje dag. VARJE dag! Tänkt åt mig, ställt upp till 110% och verkligen … ja, verkligen velat få detta att bli lika bra som jag. De har imponerat enormt på mig och jag hoppas att de förstår hur mycket de betytt för mig, både i arbete för att inte tala om på rasterna. Att varje dag få hänga med sådana personer är precis vad jag har behövt. Hoppas verkligen få arbeta med dem fler tillfällen *drömmer*

Slutligen, träningen med både fyr- och tvåbenta. Trots mycket jobb har det blivit mycket träning, och ständigt har jag haft någon vid min sida. Har pushats långt utanför min comfortzone, utvecklats enormt och just nu känner jag mig starkare än någonsin. Kroppen känns redo! Finns inga hinder – jag vill bara mer! När jag kör stryka hör jag Mikaels röst ”Du kan EN TILL!”. I löpspåret ser jag hur rovdjuren rinner över stock och sten, det är bara att haka på! I cirkeln känner jag svetten rinna och ser i ögonvrån hur Elin ökar tempot ytterligare – jag tar i och hakar på! I dessa lägen utmanar vi på varandra, pressar varandra att bli VÅRT BÄSTA JAG! Precis som det skall vara i träning och … vilken lyx att få vara nära individer med dessa pannben. Som VILL! Jag älskar passionen och viljan.

Ja, just nu samlar jag på synergieffekter och det ger mig energi. Energi att fortsätta framåt. Tack!

Everything is energy and that’s all there is to it. Match the frequency of the reality you want and you cannot help but get that reality. It can be no other way. This is not philosophy. This is physics.

Einstein

På något vis lyckades Bat och jag att ta oss med på Anna Källs kennelläger för Good Girl – TACK!! Anna hade bjudit in WC-vinnaren Elena Kapustina att drilla oss i agility och jädrar vad vi fick springa!!! Efter våra pass var jag sjublöt av svett och tänkte att 1 mil i skogen är inget i jämförelse med ett rejält agilitypass.

Första passen var smått katastrof sett ur min vinkel. Bat han tyckte att vi hade asballt ihop. Fanns en hel del att jobba med. Men efter en timmes vila så hade vi smält informationen och vi började leverera som ett team.

Agility är sjukt roligt! Just den där känslan av att jobba ihop är härlig att uppnå. Dessutom är Bat sjukt snabb, som om det skulle vara förvånande, vilket gör känslan av teamwork ännu häftigare när det sitter.

Anna är grym på att anordna event, och det fanns ofta en bana ledig så att även Ozz fick köra emellanåt. Blev därför en ordentlig agility-genomkörare för dem båda. Nu väntar flera veckor av dygnet-runt jobb för min del, det lär alltså inte bli någon agility förrän i slutet av mars, men… den som väntar på något gott!

Ingen har väl missat det stora utvalet av ONLINE-kurser ni kan gå på Out-n-out education? Allt från tävlingspsykologi till agility och running contact! Kika och se om ni hittar något för just er!

De som känner mig väl vet hur mycket köra bil betyder för mig. Därför var det ett lätt val att åka ner till Halmstad för ännu en deltävling i Team Snabbares Triathlonligan och sedan fara vidare till skåneland.

Triathlonligan (150m sim – 4 km cykel – 1 km löp)

Fick med mig både Jani och Atlet-Malin. De bägge debuterade och för mig var det tredje gången gillt. De gjorde asgrymt ifrån sig och kom till A-final. Där lyckades Jani bäst med en tredje placering! Båda blev supertaggade och siktar på fler kvaltävlingar. Nästa för Malin och mig blir Uppsala den 10:e januari.

För egen del gick det riktigt bra i A-finalen. Slog till med PB och en 5:e plac i riktigt tufft startfält! Helt OK poäng i poängligan, som jag leder än så länge. Men, bara för det finns det inte en suck att jag lutar mig tillbaka; vill verkligen till den stora finalen! Har egentligen anmält mig till två kvaltävlingar ytterligare, men pga drömprojektet i Göteborg får det bli Uppsala-all-in.

Finaldagen kommer att bli härlig tri-fest kan jag lova er. Helsike vilka grymma triathleter vi har i Sverige. Nere i Halmstad var det sekundkamp i varje heat och grymma tider. Allt kan hända i inomhustorg, och det är del i charmen. Never give up!

Även STORT tack till Jacob med familj som tog hand om rovdjuren medan vi slet som odjur i badhuset!

Roadtrip á la Skåneland

Från Halmstad styrde rovdjuren och jag Tumlaren vidare till Sjöbo där jag var julklapp till Amanda. När jag knackade på kl.20 på kvällen och hon såg att det var jag bara SKREK hon rakt ut. Sedan bara lipade vi. Två år sedan vi sågs… mycket känslor.

Blev ett rejält agilitypass, både Amanda och hundarna var HELT slut efteråt. Svetten rann och tungorna hängde långt utanför. Perfekt, precis som jag ville. Förutom agility blev det långa soliga vinterpromenader med Madde och givetvis vallning. Min fina Sjöbofamailj.

Hann med en nattsväng till vår Malmöfamilj Marie, Ubbe och Kenzo. Satt långt in på natten och spånade idéer. Tyvärr missade vi Emelie… vi har oddsen emot oss.

Nu siktar vi in oss på detta året, woop woop!

När jag nu ser tillbaka på det här året så känns det spontant som att det har varit ett lugnt år som mest rullat på. Börjar bläddra bland mina bilder och inser att det här har varit allt annat än ett lugnt år, det har varit ett fullkomligt galet år. Galet snurrigt! Lite som att köra en Porsche…

Står nu här i slutet av året, känner mig både smått mörbultad och fokuserad samtidigt som jag är fylld av lycka och ödmjukhet. Har lärt mig oändligt mycket om mig själv. Det är i utmaningar och andra individer vi lär känna oss själva och detta året har varit välfyllt när det gäller både utmaningar och individer. Kan väl lätt säga att jag i alla fall lyckats fortsätta vara spontan…

Vad hände egentligen då?

JANUARI

Körde igång året med att erövra Licentiat-examen. En milstolpe i doktorerandet. Tackar rovdjuren, utan dem vore jag inte.

Vardaglig träning varvades med agility. World Agility Open uttagning, go-cart, en sväng till idrottsgalan, långlöp runt Bogesund i strålande sol. Snö-MTB i skogen med rovdjuren. Dessutom började Elin och jag blogga på Runner’s world! En utmaning vi antar med stor glädje!

FEBRUARI

I stort sett barmark och vi vallar mycket. Får dock ytterligare en chans att göra den årliga snögubben, och den tar vi.

Genomför både en A1:a och en A2:a och en hel bunt nya agilityinstruktörer examineras. Är galet stolt över varenda en!

Februari är en mellanmånad. Försvinner lite som i ett töcken. Ganska ”slut” efter nov-jan. Återhämtningsmånad!

MARS

Kurser och utbildningarna avlöser varandra. Tar en sväng till Etnografiska och Riksidrottsförbundets museum – har ni inte varit där, gå! Frukostföreläsning med Markus Torgeby med löpskolning efteråt. Tips: lyssna på killen! Tipslöpning. Björbobacken erövras av Nessie och mig, var tydligen en utmaning. Elin och jag smider planer och föräldrarna simmar massor! Fick simkort i julklapp, och det var verkligen en hit! Springer tusingar på vallen. Kör traillöpning längst med Falkenbergs kust på väg ner mot Skåneland och Danmark. Personlighetsstudie under tillverkning. Tränar nosduttar med kenzo och går på  tv-inspelning av för mig idag okänt program. Tänk Skavlan-liknande. Renata Chlumska intervjuades iaf, eloge för att jag iaf minns det!

Och. Största överraskningen! I söderland får jag ett mail på onsdagen: du är en av tusentals sökande som får komma på första uttagningen till nya SVT-programmet ATLETERNA. Redan nu på söndag. Bara att packa ihop och åka till Tyresö. Hell yeah! På frågan ”hur tar du ett misslyckande” tittar jag fundersamt på dem och svarar:

”Vet inte. Jag kan inte misslyckas. Det har aldrig hänt”.

APRIL

Mamma och jag reser till våra rötter i norr. Träffar min älskade momma för sista gången.

Tack momma för att du var en sådan fantastik förebild. Vi älskar dig!

Ta ingen och inget för givet, ta chansen NU att ringa eller åka och hälsa på dem du älskar! Det om något kommer du aldrig att ångra. Älska dina nära med allt du har. Oändligt tacksam över vår resa.

Möter nya vänner i norr och får simma med proffsen i Kramfors. Tävlar inomhustriathlon och kommer trea. Får vara glamour för en dag, får väl se om det blir något med det under 2015 – hemlighetsfull… första balkongbrunchen och kör Porsche till Varberg.

Genomför uttagning två till Atleterna och får en vecka senare samtalet jag väntat på: antar du utmaningen!?

HELL YEAH – bring it on!

Innan det är dags att anta utmaningen åker vi till USA. Först bar det av till New York. Springer i Central Park i vårsol. Går på American Museum of Natural History. Shoppar träningskläder!! Hittar en masterklubb och simmar ett pass med dem – träning öppnar för vänskap. Vi njuter och tränar. Går mil efter mil. Upplever staden till fullo!

MAJ

Vi drar vidare till västkusten, hälsar på vännerna Sara och Fredrik i San Francisco. Upplevelsen är optimal. Red wood-skog (just amazing!!!), traillöpning, allt som hör SF till och en road-trip till Santa Cruz. Får drilla Sara, Texas och Zita på agilitybanan – och de är bara så jäkla grymma!

Stort TACK för allt!

Öppnar ett brev när jag kommer hem som visar att nu är Handelsbolaget Run With Your Dog ihop med Elin officiellt! Vi har stora planer.

Väl tillbaka i Sverige får jag EN dag hemma och sedan är jag i Atletbyn – dags att spela in tv. Totalt var jag borta från verkligheten i åtta veckor. Verkligheten och rovdjuren… längsta någonsin.

Årets största utmaning.

Grenar: stavhopp, klättring, bågskytte, bröst- och frisim. höjd- och längdhopp, sprint, häck och kula. Helt galet. Allt går i ett, tävling, träning och vila. Kroppen och knoppen får slita. Gäller att vara på G. Lär verkligen känna mig själv. Den sociala eremiten.

Höjdpunkter: Atletvännerna. Mötena med Armand och Sunneborn. Klättringen. Våra ”barnvakter”.

Med i Härliga hund: hur hund inspirerar till träning. Tack Anna som skickade bilden! och Helen som intervjuade.

JUNI

Vi kommer till final, Knasen och jag. En tredjeplats. Bronsplats. Helt fantastiskt. Vi blir ett team och vi presterar som ett team. We did it!

Plötsligt tillbaka i verkligheten. Nu riktigt sliten. Köper en mega push-up och låtsas som jag varit iväg på bröstförstoring… humor! Skålar in midsommar. Åker till Boda Borg och Varberg. Simmar i öppet vatten så ofta jag bara kan.

Försöker andas och bara njuta.

JULI

Reload och get going! Genomför Amfibiemannen i ett töcken ihop med Elin – mådde tydligen inte så bra. Även XTERRA (crosstriathlon) och jag får bevisat att jag har ett jävla pannben. Swimrun-tränar ihop med rovdjuren – folk undrar vem flickan i våtdräkt med de två hundarna på Lidingö är. Agilityfestivalen är årets höjdpunkt, och fortfarande ledsen och bitter att vi missade de första två dagarna. Mer Varberg. Två svängar till akuten. Sol & bad med Linda.

AUGUSTI

Nyheten släpps: Djurexperten är med i Atleterna! Äntligen är tystnaden över – människor omkring mig blir förvånad över att jag inget sagt. Är en klippa på att hålla hemligheter.

Hoppar från femman, HELT GALET! Fortfarande chockad. Tar en sväng till Helsingborg/Helsingör, och Varberg (nu blev ni allt förvånade!). Besöker Tropikariet (lycka!) och dricker champagne på piren. Tränar TRX och kommer sjua på Ångaloppet ihop med Elin. Hejar på Colting Coaching-gänget som kör Ironman i Kalmar – inspirerande. Simmar runt Lilla Essingen ihop med Malin. Förbereder oss för årets HÄFTIGASTE utmaning!

SEPTEMBER

Innan klockan 6 på morgonen den 1 september ljuder startskottet och vi är iväg. Kan inte med ord beskriva denna fantastiska dag och detta fantastiska lopp: Ö till Ö – the swimrun world championship, helt klart bland det häftigaste jag upplevt. Jonas, finner inte ord. Elin och jag ägde dagen. Vilket team vi är!

Vad vi lärde oss? Det finns ingenting som kan stoppa oss om vi vill nå vårt mål. Vi har det som krävs, vad det än är!

Hoppar studsmatta med Gabbe och hennes barn. Dricker vin och tittar på Atleterna. Känslan att veta att flera hundra tusen människor tittar på våra prestationer? Helt underbar, I love it. Möts av så mycket värme och pepp. Ni anar inte hur värdefullt det har varit! Tar upp en liftare från Slovakien. Brunch, mini-golf och No Limit street art i Borås. Agilityläger för REAL-gymnasiet. Fortkörningsböter ihop med Malin… ok då, jag körde. Lyxshake som tröst. PT-Andreas kör pass.

OKTOBER

Hälsar på i Elefanthuset och bästa arbetsplatsen. Missar Barmarks-SM: sjuk. Går på vernissage á la Anna, och Burlesque Festival. Hälsar på Sara T och alla barnen – lyckan att träffa Atleterna är total! Föreläser på JR Hundcenter, Örebro. Utmanas av Dalsjöfors – årets snyggaste intervju. En sväng till Sturebadet med Karro. Får en utsökt klocka, mycket dyrbar. Fighterhjälpen! Spännande möten – hej Drömprojekt 2015.

NOVEMBER

Springer i Skogen med Ullis och grabbarna. Lussekattsmys i skogen – tjuvstart! Bakar galet mycket lussekatter. Får mobilen överkörd… Blir Diplomerad löpcoach ihop med Jani. Pappa hälsar på. Springer intervaller inomhus på Bosön med LiTri. Gör en grym presentation på Blodbadet, träffar vargarna. Kommer tvåa på en av Triathlonligans deltävlingar, inomhus. Testar Årstidernas underbara juicelåda! Fokuserar på att andas och hitta lugnet.

DECEMBER

Gabbe kommer upp och hälsar på en vecka, och vi klättrar på väggarna. Skriver klart och skickar in två manus. Föreläser om tävlingspsykologi för Konståkningsklubbar i Stockholm och Norra Stockholms hundcenter. Out-n-out online-kurser föds. Tre julbord på en vecka. Hälsar på agilityvänner på Stora Stockholms Hundmässa – Ozz har ont i magen. Simmar 6000 m. Detta år avslutar vi med flaggan i topp! Fick precis veta att vårt ena manuskript blivit accepterat. Börjar året med en milstolpe, avslutar med en milstolpe. Nu jäklar!

Snart väntar inomhustriathlon i Halmstad… woop woop! Dessutom ligger snön vit på marken i Borås. Hur mysigt som helst.

TACK alla ni som har förgyllt detta år, gamla som nya vänner. Tack vare er har jag utvecklats. Tack vare er har jag vuxit. Det har på alla sätt varit en fantastiskt år och det är med stor spänning jag går in i 2015. Året med ett slut och en ny start. Det kommer att börja i full fart, så nu dessa sista dagar skall vi ladda för att kunna trycka gasen i botten och fixa kurvorna.

Låt mig stolt få presentera min sportfarsa:

Sven Wergård. 

SVT sport önskar att vi skall presentera våra sportfarsor, och vad skall jag säga mer än att min pappa tillhör världsklass när det gäller att ställa upp. Ingen aning om när jag började rida, känns som jag alltid ridit – finns bilder från att jag är 2 år och sitter till häst. Pappa har alltid skjutsat mig till ridningen men jag skulle säga att den galna sportfarsa-tiden började när jag var 10 år fick jag min första egna ponny, Nathalie. Snart var tävlingskarusellen igång och var och varannan helg var det tävling. För att inte tala om att det varje vecka var träning på ridklubben. Ständigt skjutsande – oavsett väder eller tid på dygnet.

Många hästtjejer har dagligen åkt till stallet ensamma och slitit hårt. Jag hade lyckan att ha en pappa som var lika hästbiten som jag. Min pappa följde med mig till stallet, dagligen. Tillsammans har vi många timmar ihop där vi mockat, sopat golv, sorterat täcken, broddat hovar, borstat skitiga hästmagar, spolat ben, lindat & täckat, utfodrat, klippt, lastat på transporten, lastat hö, byggt grindar och staket, släpat tunga fodersäckar och ridit. Många timmar av ridning ihop – ja, för ett par år efter att jag fått N skaffade även pappa en häst för att vi skulle kunna rida ut ihop oftare. Fast… Zenior visade sig vara en hopptalang… Det slutade med att jag tog över honom och började tävla även honom… Men! Pappa hann minsann starta Z på både en och två terrängritter innan jag snodde honom. Tack för att jag fick äran att rida din och mammas Zenior, pappa.

Oj vad pappa och jag har pratat; pratat om allt mellan himmel och jord.

Alla timmar av samtal på väg till och från tävlingar och stallet: ”Vilken kung kom efter XXX? När föddes han? När kröntes han? Hur dog han? Vad hette hans bröder?…” ”Vad hände här?” pekandes på en kulle(…). Givetvis hade det något med historia att göra, antingen Sveriges eller pappas egen… ”Om du inte säger vem som är bäst stannar jag bilen…” Behöver ni ens fundera på rätt svar? Åh, vi lyssnade alltid på Ring så spelar vi. Tävlade om vem som kunde svaren. Diskuterade, allt möjligt! Helgmornar i en bil på väg mot äventyr, det är något speciellt. Redan då började det… att åka bil, jag älskar att åka bil. Inte ett dugg konstigt.

Vi hade en regel när det gällde tävlandet, max 30 mil hemifrån (vem kom på den siffran egentligen? Och inte konstigt att jag tycker att 30 mil är en baggis, testa att åka samma sträcka MED hästtransport!). Jag lusläste tävlingskalendern när den kom. Sedan satte vi oss med varsin kalender (obs att jag nu var i 12-års åldern när vi började med detta, OBS!) och synkade vilka tävlingar vi kunde åka på under året. ”Men detta är en tävling jag MÅSTE på, det är faktiskt allsvenskan!” Pusslande och flyttande. Skall även tilläggas att min far är en 110km/h-människa med tusen bollar i luften och som fortfarande vid den ringa åldern av 82 år reser jorden runt, då kan ni ju ana hur det var då…

Att coacha mig har definitivt inte varit det enklaste. Jag vet preciiiis hur jag vill ha saker och ting. Gå banan ihop. Diskutera strategier. Göra iordning inför tävlingen. Värma upp. Tävla. Plocka ihop efter både lyckade tävlingar med rosetter och ärovarv samt tävlingar jag helst ville glömma för all framtid. Kyla på vintern. Åh, iskalla ridhusläktare. Stekheta sommardagar – minns du New Forest SM i Gislaved(?). Det var så varmt att man fick hämta dunkar med vatten för att kyla hästarna och stå med dem i skuggan… Glädjetårar och rädsletårar (efter att tex ha dundrat rakt in i ett hinder efter en avflygning) har han fått handskas med.

På bilden firar vi pappas 80-årsdag med en ridtur runt Djurgården. Alltså, han är så jäkla cool min sportfarsa! Bästa ever, alla tiders och… min stora inspirationskälla.

Ett galet minne: det är januari. Vi vaknar till snökaos. Snöat hela natten och de går ut med varningar att inte ge sig ut på vägarna. Men hallåå!! Det är tävling i Varberg (bodde då i Viskafors utanför Borås). Klart vi åker. Varken pappa eller jag bangar en tävling – faktum är att vi aldrig hoppat en tävling… aldrig funnits i vår världsbild att göra det. Bara ta sig till stallet och fixa iordning allt lite fortare för att komma iväg tidigare. 30km/h vissa sträckor. Pappa hade gjort ett tidsschema för körningen, håller vi inte det vänder vi. Tänk nu att detta är 6-tiden på morgonen… vinter. Lyckades vi komma fram? Givetvis! Har vi satt upp ett mål tar vi oss dit – kanske tar lite längre tid än vi tänkt men fram kommer vi. Punkt! Hur det gick? Inte en aning, dvs troligen dåligt. Men kul hade vi, som alltid. Stolta är vi fortfarande!

Är så oändligt tacksam för all tid jag har fått tillbringa ihop med min kloka far – Tack, tack och TACK!

Veckan som gått har jag varit utan hund. På grund av ihållande jobbmöten och att jag ändå skulle söderöver redan efter tre dagar fick de vara kvar hos världens bästa föräldrar.

Det som slog mig under dessa dagar var att jag valde bort att träna i motionsspåret på kvällarna. Det kändes helt enkelt inte tillräckligt tryggt att ge sig ut utan rovdjur. Det var då det slog mig också att när jag är ute och springer sent, ja då är jag också den enda ensamma tjejen i spåret. Killar som springer ensamma möter jag ofta, men aldrig(!) en ensam tjej kl.21 i skogen.

Älskar att träna i mörker. Dels för att det är ensligt. Också för att det är en viss myskänsla att omslutas av mörkret. Tycker om det. Men. inte utan rovdjuren.

Efter en löprunda stannar jag gärna till vid utegymmet och kör en runda. Det som slår mig är att det fota kommer ensamma killar som även de kör en runda. Men … nej, de gånger jag har varit där och det varit mörkt har det inte dykt upp någon tjej. Dagtid, ofta! Kvällstid, när mörkret kommit. Aldrig.

Är det så eller är det bara där jag?

Slog mig förra sommaren när jag var ute och sprang i Borås ensam en kväll. Sprang förbi två killar som ledde sina cyklar. Kommer på mig själv att känna en osäkerhet. Skall jag springa förbi eller välja en annan väg? Om jag springer förbi, bör jag då springa längst med vattnet mot fabrikerna där det är helt ödsligt eller skall jag välja hitomsidan av vattnet där det ändå finns hus, om än genom ett större skogsparti? Att jag ens behöver slås av tanken?! Det gör mig frustrerad. Nu var jag i och för sig varit med om en incident, 2005 i Stockholm, och det har helt klart satt sina spår i mig och min tillit till andra personer… Men, det känns inte som att jag är ensam om att undvika situationer.

Känner mig lite som en noshörningskalv just nu. Ni vet söt och klämgo. Springer lika fort framlänges som baklänges. Alla vill titta på dig och du är kaxigast i universum.

Njae, kanske inte riktigt så. Även om det var ovan egenskaper som slog mig när jag träffade Jamala. Vilken kaxig goding!

Efter att ha varit sjuk i fyra veckor är det tufft att komma tillbaka i träningsrutinerna. Det är tungt i spåret. Givetvis orkar jag bara en del av det jag gjorde tidigare. Läste någonstans att en vid 3-5 veckors frånvaro skulle hålla sig på 60% av sin dåvaranda kapacitet. Och det har jag gjort… varit väldigt duktig på att hålla ihop korta träningar.

Passexempel

• 500m jogg
• 20 utfall per ben
• 500m jogg
• 20 squats per ben
• 500m jogg
• 20 baksteg per ben
• 500m jogg
• 1 varv på utegymet, 10 per station.
• 500m jogg

Gillar upplägget och… ja, det är lagom skönt efteråt. Vad är då men:et? Vet inte. Bara fortsätta nöta. Jag vet- Ligga i. För att komma DIT. Behövde nog bara skriva detta inlägg för att förstå att jag är på G. Skippa frustrationen… den lilla avsaknaden av motivationen just nu. Det är OK. Bara jag fortsätter lite i taget.

Vara den där kaxiga noshörningen. Lite småklumpig och grå, men lika snabb framlänges som baklänges och charmigast!

Något jag sa till mig själv när jag flyttade till Stockholm var att jag också ville uppleva staden. Då bestämde jag mig för att besöka eller göra något nytt ofta; ofta har varierat år från år, allt från varje månad till ett visst antal gånger per år. Detta är något jag är väldigt glad över såhär nästan sex år senare.

Shit… blir lika förvånad för varje år som passerar. Har jag levt i storstaden så här länge? Jag som inte ens är någon storstadsperson… fascinerande. Tankar kring det får bli i ett annat inlägg.

Både varit på Norra Brunn och Fotografiska, dansföreställning på Operan tack vare Maria och även China teatern. Olika museum: Riksidrottsmuseet (gratis och perfekt för barnen), Etnografiska, NRM etc. Sett komiker och konserter. För bara någon helg sedan gjorde vi ett besök på Burlesque Festivalen – otippat och mycket roligt! Tycker om att överraska mig själv, verkligen se något annat. Häromdagen gjorde min handledare och jag slag i saken och besökte Sturebadet. Fick det av henne i licentiatpresent (halvtid som doktorand) och äntligen hittade vi en lucka att njuta. Sådant där otippat.

Fortsätter gärna vidare och upplev fler delar av Sverige (ok, hela världen), och kanske framförallt de där smultronställena som ligger alldeles intill. Boda Borg i Sävsjö – roligt för alla. NoLimit Borås – fortfarande högaktuellt. Näst på min lista, men som får vänta till nästa vår/sommar är Upzone höghöjdsbana.

Vilket smultronställe i Stockholm eller Borås, med omnejd, skulle du vilja tipsa om?