Min hemstad Borås uppmärksammade Atletfinalen och skickade ut Joel Sjöö, kulturskrivbent, för att möta mig i en trekamp. Tycker att han verkligen hr lyckats med repotaget som ni hittar på
Satt med ett stort leende när jag läste det. Hoppas att det även roar er.
Fotocred: Satra Moritz
Har ju fått vatten i min dator, så efter att ha instruerat kändes det snopet att inte kunna dela med mig av banan vi tränade på… men så lades en länk till en BETA-version av ett banritningsprogram upp på Agility nyheter. Hurrey! Inte alls lika bra som course design, som jag skall fixa tillbaka med nya datorn, men helt OK tills vidare. Verkligen helt OK.
Var inte riktigt denna bana vi körde ute i skuggan, men en liknande. Den andra finns på min FB. Bjuder på denna också för de som är sugna på tips. Tänkte även hinta att är det så att ni är sugna på en PT-timme är det bara att slänga iväg ett email till mig. Brukar även slänga ut spontantimmar på FB, men de som har mailat och frågat i förväg har förtur till dessa timmar. Brukar gå åt väldigt fort, vilket gör mig väldigt glad! Kul att så många vill gå kurs för mig igen och igen och igen! Att hålla agilitykurser är något som gör mig väldigt fglad, och jag inser att jag borde priotitera det mera… gör mer av det som gör dig glad heter det ju!
Skrev på Instagram häromdagen hur mycket jag älskar hösten, och kanske är det som Anna skrev i kommentarsfältet igår att hösten får oss att bli fundersamma. För min egen del är hösten verkligen en tid att reflektera:
Verkligen glad att ni är flera som blivit engagerade och märkbart intresserade. Glad att ha väckt många tankar hos er. Fick även en fundering från Anna i kommentarsfältet som jag skulle vilja höja:
Vad hade du sagt var ett första steg till mental träning?
Det där skulle jag säga är första steget. Bli medveten. Verkligen ett stort steg – Super! Sedan kommer nästa trappsteg och det att konkretisera, synliggöra:
För min del är skrivandet till stor hjälp i de första stegen. Jag skriver ner ALLT. Självklart kan jag inte arbeta med allt på en gång, men jag får en överblick och kan därmed välja ut de byggklossar som behövs till grunden för att kunna gå vidare.
Därefter gäller det att hitta verktyg, och fundera över: vilket verktyg fungerar för mig. Internet är en guldgruva, både vad gäller texter eller hitta böcker. Det finns proffessionell hjälp. Det är ju faktiskt som så att vi fungerar olika, vissa vill sitta och lyssna på band med någon som pratar medan andra vill prata själva, och jag, ja jag vill skriva. Skriva med mig själv – mailväxla med en vän/person jag litar på. Förslagsvis starta en studiecirkel på klubben med träningskompisarna. Huvudsaken är att bli aktiv i processen, börja jobba. Vi bygger inte muskler av att läsa om att bygga muskler, vi behöver börja jobba. Först med mindre vikter, sedan ökar vi på.
Har Du något tips på hur Du fått den mentala tränings-bollen i rullning?
Gårdagens bild visar människan versus hästen i en situation där det handlar om att springa fort. Hur är det då med hundträning och att tävla med hund?
Vi påverkar våra hundar enormt mycket, så till den grad att jag skulle säga att det mentala tillhör en av de viktigaste byggstenarna för att maximera bådas prestation. Detta gäller både träning med hund, men också vår relation till hunden. Har tidigare skrivit om ”hur du pratar med din hund påverkar din attityd gentemot den”. Det här handlar om att ha rätt inställning, rätt attityd och en målsättning och plan som gör att ni utvecklas utanför de eventuella mentala spärrar du satt upp för er.
Hur det går till rent praktiskt är upp till dig; vad ni som ekipage och du som person behöver. Den tekniska träningen utför du ihop med hunden, där du lägger till en mental inställning i träningen som syftar att lyfta er. Rätt känsla och sinnestillstånd. En plan. Utanför träningen lägger du till ytterligare träning för din egen del, i syfte att hjälpa dig både vid nästa träningstillfälle men också vid nästa tävlingstillfälle. Det finns så oerhört mycket spännande du kan göra för att förbättra er som ekipage. Att börja med sig själv är en av nyckelbitarna som definitivt kommer att smitta av sig till er gemensamma träning.
Hur mycket tänker du kring hur ditt mentala påverkar er prestation?
If we take man as he should be we make him capable of becoming of what he can be
(se filmen i inlägget länkad ovan)
Sitter och läser på Runner’s world om hur människan skall kunna spränga 2 h gränsen på ett marathon (4,2 mil) – nytt WR sattes bara häromveckan till 2:02:57 av Kimetto. I artikeln går de igenom alla bitar för ett lyckat race, från miljö till fysiska förutsättningar. Slutligen kommer de till en viktig byggsten för att lyckas med rekordet: den mentala inställningen, och illustrerar det med ovan bild.
Det vi ser är i blått de tider som Kentucky derby-vinnande hästar har satt genom tiderna versus de tider som satts av marathonvinnare (från o l i k a banor, vilket jag tycker är av vikt att poängtera) över samma tid. Det vi kan se är att hästarna har stabiliserats, och det rekord som sattes av Secretariat 1973 (more than just a horse; dokumentär värd att se) ännu står sig, medan vi människor stadigt ännu sätter nya rekord.
Vari ligger skillnanden?
Vi kan jämföra oss med andra. Inspireras. Peppas. Ja, vi kan bli bättre tack vare vår medvetenhet om andras prestation och förmåga att pressa oss ytterligare. Vi jagar inte bara i stunden, vi jagar något mer. Jag tycker att vi skall fundera över detta och fråga oss själva: vad kan jag själv göra för att bli bättre? För att få ut mitt bästa. Är det bara att träna hårdare eller är det så att jag faktiskt behöver se över mina psykiska förutsättningar och se vad mental träning kan göra för mig.
För min egen del har jag många gånger lyft mig själv med hjälp av mental träning – I love my brain. Det jag tycker skall lyftas är att det är just träning, av hjärnan. Absolut kommer en medvetenhet att ge förändringar, men för att faktiskt få ut maximalt behöver du träna huvudet. För vissa faller det naturligt, andra behöver jobba. Det bästa är, det är bara att börja träna.
Tränar du ditt mentala kontinuerligt?
För övrigt MÅSTE ni läsa artikeln som finns länkad i bilden bara för att se hur de lagt upp den. Det är en lay out-noobs våta dröm, så sjukt snyggt. Snacka om att ta en nätartikel till en ny nivå!
Först och främst, tack för att ni delade med er av era tankar kring förra inlägget. Det var flera saker i det ni skrev som gjorde hela situationen klarare och att bara få skriva hjälpte mig. Ta ett steg tilbaka, reflektera över vad det egentligen är jag känner, hantera det och gå vidare på ett eller annat sätt.
Vilket ledde in mig på dagens tankar. Efter SCRUM-inlägget hände något med vallningen. Återigen, när jag skriver reflekterar jag och jag blir mer fokuserad = strukturerad i detta fall. Har lätt för att spinna loss och göra allt. Men, det hinns inte med. Att i helgen få göra en halvhalt, samla ihop rörelsen och sedan släppa på – ja, det var precis vad jag behövde.
Tror att alla har olika medel för att maximera sig själva. När jag skriver maximera tänker jag att vi behöver göra en halvhalt för att samla ihop all power vi besitter innan vi släpper fram det. Hur vi skapar den halvhalten är beroende på person till person.
I mitt fall är ett av medlen skrivandet. Det blir konkret. Jag tar mig tid att SE. Att tänka ett varv till. Speciellt när jag skriver i bloggen, då det också blir offentligt. Jag tänker fort. Jag skriver förvisso också fort, men… inte lika fort som jag tänker. Dessutom behöver jag gå tillbaka och läsa vad jag skrivt. Det är min ihopsamling. Nu får jag känna eftergiften, och… ja, det känns rätt. Myrsteg framåt.
Hur ger du dig själv chansen att reflektera?
Det här med att kunna hantera kommentarer hör livet till, och är särskilt aktuellt för mig nu under tiden Atleterna sänds.
Hittills har jag kännt en glädje i att se mig själv i tv, men i lördags… det gjorde ont att se mig själv försöka hoppa höjd. Jag vet hur ont jag hade i mitt knä. Vet hur mycket jag försökte, även om det inte såg ut så. Vet också hur mycket sämre jag var jämfört med de andra, utan att behöva få höra det om och om igen.
Skall skriva, innan jag fortsätter, att jag främst fått positiva kommentarer, och jag är jätteglad för det, såklart! Särskilt glad blev jag över Knasens inlägg på Insta. Jag är tacksam över att många som skrivit till mig hittade det positiva och förstärkte just det – precis sådant som jag pratar om under mina föreläsningar. Strunta i att kommentera det dåliga, personen i fråga är nog medveten om det i alla fall. Fokusera istället på det som faktiskt var bra!
Men, efter helgen har jag fått en del kommentarer såsom: ”vad höll du på med?”, ”pinsamt” och ”vem saxar idag?!” etc. Intressanta är att jag tidigare fått liknande kommentarer, men då från personer jag inte bryr mig om. Kan meddela att jag är glad över att jag inte bryr mig om vad ”andra” säger. Kuriosa-humor innan jag fortsätter är att en person i min närhet, som jag struntar högaktningsfullt i vad hen säger, sa t ex efter Ö-till-Ö: 1) ”ni hade ju paddlar!! Då är det ju inte jobbigt!” och i nästa andetag 2) ”Men… hallå, det var ju inte som att ni var i Auschwitz, DE hade det jobbigt…” Blivit nästintill löjligt att lyssna och det är likadant varje gång vi ses. Många gånger funderat på hur folk som säger så tänker…
…och nu har det alltså även kommit från personer jag bryr mig om vad de säger. DET känns kan jag meddela. Frågar mig själv igen, vad är det som får personer att säga så till en annan person? Särskilt till en person jag iallafall tror de tycker om och vill vara ett stöd för? Eller? Känner mig själv och … nä. Jag skulle inte kunna säga till en person och peka på vad den gjort dåligt på det sättet. Inte ens till någon jag inte tycker om, än mindre till en person jag faktiskt tycker om.
Finns säkert mycket att fundera kring när det gäller det, och jag tänker att jag får se detta som en möjlighet att utvecklas. Det är inte första gången. Det kommer inte att vara den sista. Hur påverkas jag? Vad känner jag? Hur kan jag ändra mitt synsätt? Kan/bör jag påverka dem? Oavsett om jag bestämmer mig för att bemöta kommentarerna är detta uppenbarligen något som jag tänker på, därmed något som stör mig och som JAG behöver jobba på.
Minns SM 2010… vi kom fyra jag och Piraya. Jag var så sjukt glad när jag fick veta att vi klättrat upp från en 21:e plats. Ända in i hjärtat. Så kommer hen. Kastar sig runt min hals och säger ”stackars stackar dig, komma fyra måste vara det värsta som finns”. Det störde mig. Känslorna av glädje var densamma. Men. Att en person försöker trycka ner en annan person på det viset. Ja, det gjorde mig ledsen. Och ATT jag blir ledsen, det är mitt eget ansvar att ta hand om. 🙂 Kommit så pass långt att jag idag kan hantera okända personers kommentarer, och personer jag inte respekterar fungerar också. Men. Ja, de där personerna en bryr sig om vad de säger…
Hur hanterar du negativa kommentarer från någon du bryr dig om?
Observera, jag skriver inte om kritik, utan om onödiga kommentarer som svider…
Jag har generellt haft bra målbilder och ordning i hur saker och ting skall ske – jag tycker om Sickans: ”jag har en plan” och har haft relativt lätt för att målinriktat följa de planer och mål jag satt upp för mig själv. Men, det här sista året (från hösten 2013, egentligen redan hösten 2012) har varit smått kaotiskt och jag känner hur jag har tappat mitt flow och därmed riktning. Det har hänt mycket runt omkring samtidigt som det funnits mycket jag velat göra, och framför allt inte missa eller tappa bort under resans gång.
Häromdagen kom min handledare Karro och berättade om metoden SCRUM för att få ordning på processer. Nu är det farmförallt framtaget för team, men jag ser hela mig själv som ett team. Såg därför potentialen att inte bara använda mig av metoden under sista doktorandåret – vilket vi nu testar att implementera i vårt arbete där saker och ting har en tendens att tappas mellan stolar… – utan även i andra saker som influerar mitt liv och som jag vill lyckas med.
Det som tilltalar mig med SCRUM är att det finns ”depåer” för saker att ligga i startgropen. För mig innebär det att jag kan plocka upp en ny boll när en annan rullat vidare. Jag får chansen att visuellt proíoritera saker och faktiskt fokusera på det som är viktigt för stunden. Tror att detta passar mitt sätt att arbeta.
Därför har jag nu satt upp ett antal kategorier som jag vill hålla koll på. Däribland har jag bland annat fått upp ögonen för att prioritera träningen med rovdjuren (TRÄNING generellt är en av huvudkategorierna = product backlog). Vill jag satsa på agility eller vallning nu i höst? Hittils har det blivit hattigt med allt; ena dagen lite agility för att andra dagen köra lite vallning, men inget av dem med någon struktur eller plan. Bara känsla. Känsla skall förvisso inte underskattas, men en nollar inga agilitylopp eller får en godkänd vallhund genom att arbeta på det sätt vi hittills gjort. I alla fall inte jag.
Därför har jag bestämt mig för att strukturera upp vallningen i höst. Det stora målet är givetvis Godkänd vallhund, vilket känns mycket avlägset just nu… även om vi vallar en hel del så är Bat i mina ögon en betydligt svårare individ än Ozz i vallningen. Vi kommer att behöva jobba systematiskt för att bygga pondus och självförtroende. Så där ja. Nu var det skrivet i bloggen också. Givetvis kommer det at bli agility också, men vi kommer att prioritera vallningen.
Har du något sätt att hantera allt du vill göra? Nyfiken på andras metoder för att få bollar i rullning och slutligen i mål. Kanske sportanknytningen som tilltalar mig med SCRUM… fungerar är det en vinst!
En rikitgt solig höstlördagsmorgon. Egentligen skulle Bat och jag stått på startlinjen på Barmarks SM, men… jag har varit förkyld flera veckor så jag kände att det är inte värt att maxa. Att åka dit och jogga runt skulle kunna vara ett alternativ, men jag känner mig själv allt för väl för att veta att det inte ens skulle vara ett aletrnativ – jag har horn i pannan som har mycket nära till utväxt – och jag vill INTE riskera att skiten bryter ut igen.
Istället tog vi en lång promenad ut i skogen, till en ensam dunge. Där körde vi ett workout pass, mycket lätt och kort, som jag hittat via instagram – så jäkla enkel och rolig idé! Blandade in en hel del prehabövningar och känner hur grundstyrkan skall få vara huvudmålet kommande veckor.
Rovdjuren jagade runt med en pinne och ja… ibland landade de även på min mage. Shit happen liksom. Men alltså. Den frihet och glädje att kunna träna såhär utomhus i solsken, helt fantastiskt. Visst, det var blött i marken, men det var bara att lägga sig på regnjackan.
Ut och kör järnet och dra med hundarna eller ungarna!
La upp bilden för projektet Världens barn som pågår för fullt just nu. Tänker att bilden symboliserar att närhet kommer från alla familjens medlemmar. Oavsett vem som ger dig en kram är en kram alltid en kram.
Senare på dagen nåddes jag av den tragiska nyheten att Sophia Yin avlidit. Sophia är en stor förebild för min inom djurträning. Det material hon delat med världen har varit oerhört betydelsefullt. Att jobba som veterinär och brinna för djurens beteende är unikt. Att brinna för att upplevelsen på djursjukhuset skall vara positivt, något som borde vara självklart men som inte är det. Sophia, du har gett oss oerhört mycket. Tack!
Detta får mig givetvis att krama om mina hundar extra ikväll och dessutom tänka på mina kära som ju bor på andra sidan kusten. Livet är skört. Vi lever en gång just nu. Ta hand om varandra. Lev livet just nu. Låt känslor svalla, drömmar bubbla och tankarna flyga.
Kram!
Eva Marie Wergård