Eva Marie Wergård

Outdoor gym eller styrketräningspromenad för din hund

Hållit ett par hoppteknikskurser i höst. Lika fantastiskt roligt varenda gång! Det är spännande att se olika individer lösa problem och även olika individers behov. En anledning vi jobbar med hoppteknik är för att vi vill stärka hundarna, göra dem redo för de påfrestningar de kommer möta på tävlingsbanan. Förutom hoppteknik uppmuntrar jag mina deltagare att skapa ett outdoor grym promenad, en styrketräningsbana för hund.

Börja med att promenera till skogen, så att hunden är rejält uppvärmd. Sedan börjar ni jobba på vad naturen erbjuder. Några tips:

Klättra på stenar: här handlar det inte om att hoppa upp på en sten utan att klättra upp. Enklast om du håller en godis framför nosen som dels lockar hunden uppåt och delvis bromsar så att den inte kastar sig upp. Ha gärna en sten med mycket mossa = bättre fäste och lättare att klättra.

Väl upp skall hunden även ta sig ner, långsamt. Jobbigt som sjutton. Upprepa en fem sex gånger.

Hoppa upp på stockar och stenar: klassiska övningar. Perfekt att lära hunden att söka upp högre objekt i naturen att ta sig upp på. Snart har du en hund som jobbar för sin kvällsmat (eller frukost) genom att leta upp saker i skogen att hoppa upp på. Aktiverar både hjärna och hjärta.

Vill du göra det svårare? Försök att hitta instabila – men självklart inte farliga – föremål hunden kan hoppa upp på och balansera på. Se på vår instagramsida PROPIRAYA för hur det kan se ut. Rikitgt bra för de allra minsta stabiliserande musklerna.

Skritta i lingonriset: koppla upp hunden och låt den långsamt ta sig fram i terrängen. Skritt gör att hunden får jobba med hela kroppen. Tänk på storleken på din hund. Piraya behöver inte skritta i lingonris, för henne räcker det med en gräsmatta. Ozz och Bat däremot får jobba på i skogen.

Många menar att deras hundar inte kan skritta. De är för heta. Men… testa i något högre gräs eller lingonris och var lite envis. Använd godis framför nosen. Snart skall du se att hunden skrittar fram. Se länk för att lära dig hur gångarten skritt ser ut.

För att relatera till hoppteknik har jag även på olika platser i skogarna på Lidingö (…) byggt serier med Studshopp. Tagit lite olika naturmaterial (grenar, stenar och stockar) för att få ihop en kombination på en fyra till sex studs. Kör detta ett par gånger och ni jobbar verkligen igenom spänsten och styrkan hos era hundar.

Kör hårt och använd fantasin! Finns hur mycket som helst att göra på promenaderna.

Reflektion över att bara ha EN hund

seglinge Bat wergård eva marie Just denna vecka och nästa har jag bara en hund. Bat. Ensam. Anledningen är för att Elin och jag skall köra race på måndag och Ullis skall ha Bat medan mamma har Ozz och Pirri medan jag är iväg – bästa lösningen.

Jag har aldrig haft bara en hund. Det är jättekonstigt att bara ha en hund. Dessa dagar har fått mig att reflektera att vissa (många?) hundar inte passar som ensamhundar. Hästar får du inte ha själva, inte heller marsvin eller andra flockdjur. Men ingen pratar om att bara ha EN hund. Måste ju här inflika att det beror på individen – Pirayas drömscenario vore ju att vara den ENDA hunden i HELA världen. Men hon tillhör nog ett undantag.

Jag märker helt klart att Bat saknar Ozz. De har verkligen massor av utbyta av varandra, som jag egentligen inte tänkt på. Förrän nu. Bat har alltid haft Ozz. Ozz har alltid haft Piraya och Tigra, innan Bat. Det har alltid funnits flera hundar hemma hos mig.

Vet en del som hajar till när jag säger hur många hundar mina föräldrar har ”hur kan hon ge dem alla nog med kärlek?!” är den vanligaste frågan. Jaa du… jag skulle säga att många hundar som lever i flock har det bättre än många hundar som lever som ensamhundar. Frågan är om vi människor kan ersätta en annan hund? Visst. De får leka i en hundrastgård någon timme per dag (i bästa fall) med andra hundar, kanske vara på dagis medan ägarna jobbar, men de övriga timmarna är de ensamma med en annan art – ja, och kanske till och med ensamma hemma ett par timmar på det. Isolerade.

Som jag skrev ovan. Vissa hundar trivs ypperligt att vara själva. Andra vill ha sin flock, var sig den består av två eller flera hundar. En anledning Piraya stannade hos mig (fick henne när hon var 15 månader) var för att hon INTE trivdes i att bo med flera hundar. Hon är en ensamhund definierad. Bat däremot, han skulle INTE trivas att vara ensamhund. Han saknar sina polare.

Mitt mål med detta inlägg är inte att klanka ner på de som bara har en hund (liksom jag inte skulle säga något om de som har innekatter). Jag vill reflektera över något jag inte tidigare har tänkt på. Just för att jag alltid haft en flock hundar omkring mig.

Agilityäventyr

Är verkligen ingen hejare på att uppdatera Propiraya-bloggen. Skärpning. Måste i alla fall ta tag i att berätta om de fantastiska dagarna på Agilityfestivalen i Good girl/ out-n-out-Annas regi (hon med tusen bollar i luften). Blev inbjuden att köra fyra agilitydagar ihop med Anna och Stina Mattson, men pga jobbmöten lyckades jag bara inte få ihop det… i mycket sent skede fick det bli två dagar – hade verkligen sett fram emot fyra dagar agilityfestival, är fortfarande ledsen över att det blev som det blev.

Kan älta detta i det oändliga, huvudsaken är att de två dagarna jag fick var kalas! Vilka förare och vilka HUNDAR! Vi körde flera olika teman, och korta kurspass = alla var pigga och fräscha att ge ALLT! Kvällarna bjöd på tunnelrace och grillat. Vädret var ju perfekt, och med den intilliggande sjön kunde det inte bli bättre. Jag har inte något negativt alls att säga – ja, förutom att jag velat vara där fler dagar (bla bla bla).

Får ni chansen – ta den! Finns inte mycket bättre att spendera ett par dagar än med agilityvänner – och har du inte börjat köra agility med din hund än. Gör det nu!

Vad körde vi då? Valpagility, hopteknik, running contacts och handling i en skön blandning. Det fanns något för alla och när du inte körde fanns det massor av intressant att titta på.

Nu håller vi tummarna för en repris!

Fortsättningskurs i agility på Vallentuna BK

I höst blir det en fortsättningslurs i agility på Vallentuna BK och flygfältet. Kursen passar dig som gått nybörjarkurs i agility och vill fortsätta med hinderinlärningen och lära dig mer om handling – hur du guidar din hund runt agilitybanan på bästa sätt. Välkomna med anmälan via Vallentuna BKs hemsida.

Äventyr 2014: Atleterna

Livet är ett äventyr, det är vad jag alltid skrivit, och ibland är det bara att hoppa på. Våga chansa. Vi lever bara en gång och ångrar bara det vi aldrig gjorde. Så jag sa ja. Nu kör vi.

Den 23 augusti kl.20.00 på SVT1 kommer Atleterna köra igång, och… ja, jag är en som kommer vara med och köra järnet. Galet. I know!

Vi kommer att tävla i stavhopp, höjdhopp, bågskytte, sprint, häck, klättring, simning, längdhopp och kula. Grenar som jag kan hantera till grenar jag inte ens hade testat, ever. Det är ett jäkla galet äventyr jag har varit med om. Lärt mig massor om mig själv och om andra… ja, kommer bli lika spännande för mig som för er att titta på.

Tanken är att blogga om det på swimrun-bloggen, men kommer nog slänga in ett och annat här också.

Hell yeah, let’s go!

Bat 2 år, firas med bad och agility

Bat fyller 2 år idag. Två år som familjens grabb, busfrö och never-ending-engine… Vad har vi hittat på detta året tro. SM-brons i barmarksdrag står på meritlistan. Att vara världens skönaste och socialaste slår högre. Älskad av alla han möter, ja… förutom ett och annan punghopp han gjort som kanske inte varit så populärt. Bara av kärlek givetvis.

Ja, för det är denna grabb full av, kärlek. Till allt och alla. Kramas är viktigt. Vara nära är viktigt. Ja, och SPRINGA! För om det är något fladdermöss gör allra bäst så är det att springa, och det fort fortare FORTAST!

För att fira fladdermusen tog vi en sväng till Kottlasjön, för Bat älskar att simma. Älskar att sänka ner kroppen i allt blött, sådär så att bara huvudet sticker upp. Simmandes, småbjäffande och knorrandes av njutning. Bara för att det är såååå skönt att simma. Runt runt runt.

Vi var även en sväng hos fåren och på agilitybanan. Vi tränar när andan faller på och idag såg banorna ut som nedan. Tre olika, den vita till Ozz och de svarta till Bat. Ikväll hördes vi över Lidingö. Precis som alltid. Precis som en lyckad födelsedagskväll skall vara.

Amerika-rapport

Det var ju flera månader sedan Nessie och jag var i USA, men… bättre sent än aldrig…?

Först var vi i New York. Fokus var shopping, träning och museumbesök. Jag är definitivt inte känd som någon som handlar, något, alls, överhuvudtaget… men nu jäklar! En helt ny träningsklädsgarderob, wohoo!

Oj vad vi garvade åt detta. Vi gick gata upp och gata ner. Jag köpte ingenting. Ingenting. Ingenting. Satt mest på en stol och tittade på de andra som testade, kikade och grejade. Plötsligt kom vi till THE STORE! Tre våningar sport 😀 TRE VÅNINGAR! Efter tre timmar hade de andra fått nog och gick för en öl. Vi fortsatte en stund till. Aldrig gjort av med så mycket pengar i en affär tidigare. Jo, på HÖÖKS när jag var 11 år och skulle få ponny… Lycka! Skrev jag att vi var där tre dagar i rad…?

Hann även med att springa i Central Park. Sol, svett, underbart och… ett måste i NY. Mailade även ett simgäng (NYC Hydras, masters) för att få till simträning, och jag var sååå välkommen. Sprang en 4 km till simhallen en tidig morgon för att simma med dem mellan 6-8. Fick se hur staden vaknade, både dit och hem. När jag kom dit. Vilken upplevelse och vilket bemötande. Hur gulliga (och snabba) som helst. Coachen var super. Blev ett riktigt jävlar-anamma-pass jag sent kommer att glömma. Om jag sprang vilse tillbaka till hotellet? Mmm… kanske. Lite. Förutom löpning och simning tränade vi gym varje morgon. Jetlaggen fick upp oss löjligt tidigt, och … ja, vad göra annars? Bästa coachingen á la Nessie.

Om ni åker till NY så är ett besök på Naturhistoriska ett MÅSTE!! Vilket ställe… hade kunnat stanna där hur länge som helst. Vi valde dessutom bästa dagen, då det var skyfall ute. Perfekt att hänga på museum och titta på dinosaurieskelett och undersöka universum.

Verkligen en urhärlig resa. Och ett par dygn i NY räckte gott och väl, förstår att folk åker dit på en weekend. Fast… det finns mycket kvar att se. Hade varit roligt att besöka fler stadsdelar. Nästa gång…

När vi ändå var i USA kunde vi ju lika gärna hälsa på Sara, Fredrik och deras familj i San Fransisco… hur långt emellan NY ocg SF kan det vara. Ja… inte kollade jag upp det iaf, och… det var en bit kan jag meddela. *gulp*

I SF välkomnades vi med öppna armar av Sara och Fredrik (vi har lärt känna varandra via Vallentuna BK där de gick nybörjarkurs med Zita för mig för flera år sedan, sedan vart de agilitybitna och resten, ja det är historia!). Sara är en sådan där öppen, energifylld och varm person och vi hade det super hemma hos dem! Ser fram emot att läsa hennes reseberättelse från denna sommar, då hon tog med sig två barn och två hundar och flög till Sverige… imponerande! Här har de tävlat och haft svensk sommar, ja givetvis kom även Fredrik över senare. Ett agilitypass hann vi med ihop… nu är de tillbaka i SF.

Började redan första dagen med en rejäl långpromenad/språngmarsch bland kullarna utanför SF. Sedan drog vi vidare för att titta på bron och… håll i er!!! RED WOOD träd i Muir Woods !! Lyckan var total för mig… jag var helt lyrisk. Alltså, galet lyrisk. Tänk er en fyraåring som får ett My Little Pony palats (finns MLP fortfarande?). Detta var helt fantastiskt och får INTE missas. Bland det vackraste jag sett i hela mitt liv.

Givetvis blev det agility. Både träning och tävling. Sara och Texas fick springa, springa och springa! Det blev bara bättre och bättre och bättre. Tror vi alla hade lika roligt. Även Zita. Var kul att åka på agilitytävling i USA. De har ett helt annat system än vi, där du främst tävlar mot dig själv. Nollor är det som räknas. Därför syntes ALLA sorters raser på banan, i ALLA klasser. Det innebar både positiva och negativa sidor. Alla tävlade och det var ytterst mysig stämning, men… det fanns inte jättemånga snabba ekipage. Eftersom du främst tävlade mot dig själv ville de flesta safea. Men vissa blixtrade till och USA är ju definitivt inte okända på pallplatser på VM, så… de kan! En annan sak Sara och jag reflekterade över är att banorna här var ”enklare” och mer flytiga. En annan positiv sak var dagarna som flöt på mycket snabbt!

Förutom hundsnack och vinmys var vi i stan en del. Vilket… köldhål. Eller, vi hade det supervarmt utanför, där vi bodde, och tog inte med oss en tröja in till stan. Borde vi ha gjort. För väl inne blåste det iskyla. Gillade hamndelen mest. Mysigt med piren, alla sjölejon och små boutiqer. Riktigt lyckat att ta en tur dit också!

Just ja. Höll på att glömma. High way one. Fick låna bilen (TACK!!) och sedan körde vi söderut. Vacker vackert vackert. Och älska åka bil. Hamnade på Santa Cruiz beach och piren. Åt mat. Solade på stranden. Badade i det ISKALLA havet och… alltså, hit måste vi igen. Punkt. Eller… lär ju åka tillbaka. Hann inte med Las Vegas… finns alltså anledning att ta flyget igen. Och, vi hittade ytterligare en sportbutik på vägen. Kan vara så att vi hängde där en bra stund också…

Vi får väl se när vi åker över igen…

XTERRA – att vända sina tankar

Skrivit om loppet på Runner’s world – men det är något som fattas den rapporten. Mina tankar. Det passar inte in det formatet. men jag vill ju dela med mig, om inte annat för att jag tycker om att skriva av mig. Bearbeta för att återanvända.

Ok. För det första. Ni vet redan hur jag bollade tankarna häromdagen. Skall jag verkligen köra olympisk distans så oförberedd? Mitt träningsupplägg har på pappret varit fenomenalt. I verkligeheten stöp hela upplägget. Livet kom emellan – ett äventyr jag inte kunde tacka nej till. Bara att hoppa på och … ja, så blev uppladdningen till XTERRA som den blev. Inte helt katastrof, men inte som jag ville.

För det andra. *censur* för mitt *censur* revben. Läkte och blev sämre. Läste på – inga problem att köra på, så länge det inte gör allt för ont. Tvärtom, bra att träna. Men… varsamt. I efterhand påverkade det mer än jag trodde.

Okej, tankar. Innan loppet funderade jag på att ringa Em. Ville vinna. Ville sätta bra tider. Ville såååå mycket. Men. Visste någonstans att det fanns inte i mig nu. Det skulle handla om att ta sig runt. Är det ok? Är det verkligen OK att ställa sig på en startlinje och bara känna ”jag vill ta mig runt”. Tänkte på vad Em skulle sagt till mig. Klart det är. Det är en vinst i sig själv att tävla mot sig själv. Det vet jag ju. Check. Nu kör vi!

Simningen (1500 m) var behaglig. Helt klart för behaglig. Betydligt lugnare än träning och det behöver jag tänka på nästa gång. Pressa. Nu tänkte jag på teknik. Andning. Solen. Färg på mössorna. Bojarna. Hur fantastisk jag är på att navigera, raka linjer. Så enkelt. Knappt trött när jag sprang till cyklen = pressa bättre nästa gång.

Cyklingen (30 km). Jag var grym. På riktigt. Passet med Agneta veckan innan hade gjort nytta och nu vågade jag ännu mer. Grease theme-song ”Summer lovi’n” på repeat i huvudet. Kärlek. Ja, det är kärlek jag tänker när jag hör den. Min kärlek. Glädje. Solen. Värmen. Trycket i pedalerna. Fy fan vad jag är lycklig! Just nu, i detta nu och i livet nu. Modet. Styrkan. Orken. Fick springa bredvid cykeln vissa partier, men… det är en träningssak. Nästa gång. Mycket nästa gång nu.

Just ja. Vurpa i hög fart gör mindre ont än i låg fart. Det ni!

Löpningen (10 km). Väl recenserad i RW-bloggen. Alltså, på riktigt. Bland det värsta, jobbighetsmässigt sätt, jag tagit mig för. Ville bara bryta. Ingen idé att fortsätta. Det här är INTE roligt. Smärta. Andning. Tog emot. Ville lägga mig ner.

Plötsligt bara släppte det. Blev som en metafor för livet de där 10 km. Det tar emot, och det riktigt hårt ibland, men plötsligt bara släpper det och du kan ta dig framåt. Ibland lite långsammare, ibland väldigt snabbt! Jag älskar utförslöpning, stenar och rötter. Ge mig mer! Tankar allt från ”vad har du här att göra” till ”alltså seriöst, fattar du vad häftig du är!” Älskar min hjärna.

Vill egentligen bara anmäla mig genast till nästa lopp, men… kan inte den där helgen det går i Danmark. Men oj vad jag vill ut i skogen. Men, bestämt mig för att vila revbenet ett par dagar nu. Har ju lopp redan nästa vecka. Då med min kompanjon och vän Elin. Åh vad vi längtar!! Medan jag läker kör vi agility och vallning så att det står härliga till, rovdjuren och jag.

Bolla tankar kring mål

Det här med att sätta upp mål och hålla sig till dem. Att se dem som en del av vägen mot nästa mål. Loopy training typ, fast då målen som förstärkning och samtidigt en cue mot nästa beteende. (kan jag tänka så?) Igår funderade jag kring detta när jag kände att ”shit, skall jag verkligen köra långa sträckan på XTERRA…?”

Varför skulle jag välja den kortare sträckan? För att det lättare såklart! *chicken*

Varför skall jag välja den långa sträckan? För att det förbereder mig inför kommande äventyr i sommar/höst OCH ger bättre erfarenhet för nästa års XTERRA. Jag vill komma till Hawaii, om inte detta år så nästa, eller nästa efter det…

Vad är det negativa då?

Jag har inte förberett mig som jag hade velat. Svar: har du någonsin förberett dig så mycket som du har velat EM?
Har inte testat all utrustning (vilket på sätt och vis går under ovan). Svar: perfekt tillfälle att testa utrustningen!
Hmm… det var nog allt. Vad har jag liksom att förlora?

Ok. Den längre sträckan vinner. Men det skrämmer mig likt förbannat.

Nya kompisar 🙂

min frihet – mitt liv

Vem avgör hur jag skall leva mitt liv? Vem avgör vad som är viktigt i mitt liv? Vem?

Det är min frihet. Mitt val. Mitt liv