På lunchen tog jag med mig rovdjuren till Lidingö BK. Först blev det en kort löptur med samtliga. Det är så underbart att kunna springa igen (läs mer på RW – där jag skall blogga strax efter att jag skrivit klart här). Dagens bloggar kommer gå ihop något, för… det jag reflekterade över i dag är att fånga känslan.

När jag coachar vill jag förmedla en känsla och jag vill också att den jag instruerar känner efter. Vad var det du upplevde precis? Vad är det du vill uppleva? Hur kändes det? Världens bästa fråga som coach för övrigt, tycker jag. Vad spelar det för roll vad jag säger om inte den som skall utföra det berättar för mig vad den personen just upplevde – den kanske upplevde något helt annat än det jag såg. Om så är fallet, hur kan vi gemensamt hitta den bästa känslan?

För mig handlar det också om att fånga känslan. Känna den – lite som att betrakta ett föremål och insupa varje del av det föremålet. Vad kan jag göra för att uppleva detta igen? För mig handlar detta att återuppleva en känsla lika mycket om när jag skall utföra den specifika handlingen där jag upplevde känslan igen som att uppleva samma eller en liknande känsla i ett helt annat forum. Flow, som ett exempel, kan jag känna både i agilityn som i löpspåret. När jag kör bil som när jag sitter och skriver artiklar. Känslan är där och ger utlopp för de olika beteendena.

I dag vill jag behålla känslan av glädje och frihet. Känslan av den gemensamma glädjen, som en synergi, när vi förstår varandra där ute på banan. Aha-moment, den blicken du får när det går upp ett ljus och glädjen att f a t t a vad den där tvåbeningen egentligen vill. Friheten att springa genom skogen. Det tar jag med mig i dag. Och just ja, den där känslan av att ha fullkomligt leriga och salivnerdreglade (nytt ord?) händer. DÅ vet du att du haft en bra lunch!

Ps. som bonus fick jag jobbflow nu i kväll. Det är sådana här dagar som en skall ha kvar.