Igår inträffade något som aldrig tidigare skett. Ett episkt ögonblick.

Kommer gåendes vår vanliga lunchtur förbi ängen. Eftersom det är en del snö valde jag att gena över själva ängen, bygga muskler på hundarna ni vet. När vi befinner oss mitt på ängen ser jag två tjejer med var sin berner sennen på gångvägen. Den ena hunden skuttar förväntansfullt när den ser Bats framfart i snön. Plötsligt ropar ägaren:

Är det OK om vi släpper våra hundar så att de får leka?

Utan att ens reflektera över ”Vad är det för kön?”, ”Är de snälla?” eller ”Vilka är ni?” glider ordet ”JA” över mina läppar. Det har aldrig under mina 32 år som hundägare hänt. Mina hundar leker inte med okända hundar. Punkt. I går gjorde de det. Eller… skall vi vara ärliga så kom de båda molosshundarna kutande, Bat sa tjena och Ozz var föga övertygande om vad de egentligen ville. Vi gick ihop en 100 m, och Bat skuttade i sin värld, de i sin och Ozz… ja hon var mest i min värld.

Sedan valde de att gå åt ett håll och jag ett annat. Helt naturligt. Helt galet. Helt OK.

Vad betyder detta?

Lever i en berg-och-dal-bana. Gjort det sedan okt/nov. Eufori blandas med ett knytnävsslag i magen. Känslan av att vara oövervinnlig blandas med känslan av att vara den svagaste som finns. Känslan av intelligens med känslan av att var riktigt korkad. I denna hisnande färd känner jag att jag är den stabila punkten och det är individer runt omkring mig som är de kurvor, uppförs- och nedförsbackar som skapar dynamiken i åkturen. Känslorna. Jag litar på mig själv. Men det spelar ingen roll när du inte vet hur spåret går.

Lyssnat, för mycket, på poddar. Inspirerande människor som bubblar. Satt därför idag och diskuterade hur mycket vi egentligen fångar dagen (läs livet). Jag inbillar mig vara en sådan som gör det. Men, även jag har min trygghetszon jag håller mina äventyr inom. Att jag njuter här och nu, lyssnar, andas och känner. Hell yeah. Men trygghetszonen…

Ett-och-ett-halvt år kvar. Tusen idéer. Tusen tankar. Säger bara: zonen – beware!

I dag har jag gått upp och försvarat min licentiatavhandling. Jag har alltså gjort halva min tid som doktorand. Och ja, jag blev godkänd! Fantastiskt. Men, det hela hade inte varit möjligt utan mina finaste vänner vid min sida.

Slutligen vill jag tacka de som har betytt allra mest för mig, och det är mina älskade rovdjur, som ser till att jag får andas varje dag, tillsammans jaga i skogen och upptäcka den värld ingen annan ser. Utan dem vore jag inte.

 

Hur kommer det sig att när någon skriver om hur mycket de tränat får kommentarer av typen:

Ta det lugnt!

Du kommer att bränna ut dig!

Ta hand om dig!

Vet vänner som väljer att inte skriva om sin träning på grund av just sådana kommentarer. Personer som annars skulle kunna inspirera andra väljer att träna i tysthet. För att slippa höra/läsa pikar om att sin träning.

Vill vi så gärna bromsa de där personerna för att de faktiskt tränar för hårt? Får då till att börja med fråga oss vad definitionen av att träna ”för hårt” är. I min värld beror träning och dess mängd på målet. Skulle de som satsar på maraton, IM eller liknande inte träna ”hårt” så skulle de definitivt gå sönder när de tävlar. För att klara tuffa lopp behöver vi bygga upp kroppen för det också.

Jämför vi definitionen av ”hård träning” mellan olika atleter skulle vi bli förvånade av hur definitionen skulle skilja sig åt… vissa skulle säga att 5 km, det är BRA, andra att 1 mil är lätt… den tredje, vadå, milen är ju bara uppvärmning? Vad som är mycket skiljer sig åt och är upp till idrott, mål och individ.

Kan det vara så att vi själva gärna skulle vilja vara sådär aktiva men inte orkar och därför tänker: orkar inte jag så kan inte heller den personen orka. Hade jag gjort det där hade jag gått sönder. Eller liknande. Infinner sig då en känsla av att ha gjort en god gärning av att tala om för personen att den behöver tänka på vad denne egentligen gör? Vad är det som triggar beteendet att påpeka detta och vad är det för konsekvens som får beteendet att skriva – eller för all del uttala högt – bromsande kommentarer att fortsätta?

Är det lika OK att skriva kommentaren:

”Du tycker inte att du ligger i soffan för mycket, kanske skulle ta & gå ut och röra lite på dig”? 

I Metro för några veckor sedan stod det om att bilder de flesta reagerar mest negativt på är bland annat träningsbilder (matbilder och sefies var andra negativt sedda kategorier). Är det avundsjuka? Är det för att vi vet att vi är den som är vår största begränsning. Inte något eller någon annan. Vilket gör det svårt att se andra inte vara sin egen begränsning.

Funderingar… nej, nu ut med rovdjuren. Kramen.