Julkalendern 2013 – Våga!

Julkalender 2013

Det behövs en kalender. Jag behöver en kalender. Jag vill ge en kalender. Ni vill ha en kalender.

Funderat massor på vad temat skall vara. Debuten 2009 gavs en kalender fylld av AGILITY. 2010 kände jag för att skriva om DJURTRÄNING. 2011 blev det TÄVLINGSPSYKOLOGI, som vart ett väldigt populärt ämne. Vad skall jag hitta på nu då? Vad brinner jag för just nu? För det är ändå så att samtidigt som jag skriver och ger er läsare något så ger jag mig själv något. Jag behöver brinna för det jag skriver… Jag vill inspirera, jag vill förbättra, jag vill… (mycket)…

Någonstans där föddes tanken om att årets kalender skall handla om att stärka sig själv. Vad kan vi göra för att förbättra helheten?

En kedja är aldrig starkare än dess svagaste länk

Vi vill stärka den där länken. Vad den är eller handlar om är så olika för olika personer. Därför tänkte jag dela med hur jag tänker kring mig själv och andra. Vi kommer att landa i agilityn, i personlig utveckling och träning för hela kroppen – både för dig och din hund. Inspirera till att våga mera, våga ta ett steg utanför boxen och våga testa något nytt för att få något annat. Betydligt mer spretig än de tidigare kalendrarna, men ändå med en röd tråd.

Vi skall bli vårt bästa jag!

Ok vänner, nu kör vi!

Ni vet sådär så att det bubblar…

… under ytan. Glädje. Skratt. Agility. Kladdkaka… Var och tränade med Vallentuna BK i kväll i Norra Stockholms Hundcenter och det var helt enkelt super. Precis vad jag behövde.

Skärmavbild 2013-11-30 kl. 00.57.51

Hamnade i klubben när jag flyttade till Stockholm för fem år sedan (helt galet vad tiden går fort!). Började med att jag hade en kurs, som blev två och sedan bara fortsatte det termin efter termin. Haft underbara kursare som hakade på som hjälpinstruktörer och nu är utbildade instruktörer med egna kursare! Så jäkla bäst!

Klubben har verkligen börjat blomma och de är ett toppengäng idag. Nästa år planerar de att genomföra en tävling och jag tror fullt och fast på att den kommer att bli mycket lyckad.

Verkligen glad att jag fick komma och gästspela med er i kväll!

Håller stenen i rullning…

… även om det går trögt. Däremellan hinner jag njuta av livet. Helgen som var spenderades bland annat på Alingsås Discgolf-bana, med helt fantastisk natur. Även banan var rolig och jag blev smått kär i hela stället. Kan hända vädret var en starkt bidragande orsak också – svårt att inte bli hög av strålande sol OCH bästa sällskapet. Även hunnit få storspö i badminton av Mikael… tills han spelade med vänstern, då utjämnades oddsen något…

I går råkade jag ta en extratur till gymmet, då jag trodde att jag hade PT-dejt med Andreas. Nope. Var visst i dag. Men, som jag skrev på insta, fick därmed 70 extraminuters cykelträning på grund av feltitten i kalendern – helt gratis. I dag var jag på plats igen och det var grymt. Har inte skrivit så mycket om det, men… det han har hjälpt mig med har varit ovärderligt. Från att ha haft ständigt småont och inte kunnat gå dagen efter längre löpturer kan jag nu med lätthet dra ut på två mils terränglopp och sedan dra ut och dansa natten lång! Kroppen känns betydligt starkare! Var till och med oförskämt fräsch efter badmintonen… – läser Nessie detta lär han lägga upp ett jäkla tempo nästa match… hell yeah!

PT-Andreas är helt enkelt jävligt kunnig och har stenkoll på vad just jag kan utveckla. Nu har jag ett gäng nya recept som skall läggas till, tummen upp! Det var coolt att känna att jag denna gång kunde göra övningar där jag tidigare trillade ihop om jag försökte genomföra dem. Nu var jag både rörligare och starkare, stabilare… oerhört härlig känsla. Har ju känt det själv när jag jobbat igenom programmet, men sjukt gött att få bekräftelse på att det rent konkret har hänt saker.

Nu blir det tärning för att skapa bästa passet framöver!

A dream doesn’t become reality through magic; it takes sweat, determination and hard work.

Colin Powell

Snablar vilken härlig helg

Händelserik helg! Börjar med att jag får ett samtal av Anna, som bjudit ner Stina för att hålla agilitykurs. Visar sig att SJ strular, doh, och att tåg ställs in på löpande band, den stora frågan: kan Stina, Vincent och Hemi åka med er ner till Borås? Självklart! Toppen att kunna lösa det såhär smidigt. Dessutom värsta bonusen att få ressällskap av Stina – kan väl säga att vi hade lite att prata om både ner och upp…

Tetriskänsla FTW!

Portugal-Sverige avnjöts tillsammans med ett glas rött och choklad. Överhuvudtaget var det väldigt mycket choklad och godis denna helg, allt från chokladkakor till färgglada regnbågstårtor. Till det blev det minimalt med träning. Kände mig helt enkelt sliten efter sista veckan med statistik och träning, tog helt enkelt en träningsfri helg med gott samvete. 🙂 Enda träning jag egentligen genomförde skedde på söndagsmorgonen när det blev off-track i Rya åsar-skogen. Riktig fun run-runda. Ja, dessutom hakade jag på grabbarna och körde en discgolfrunda i söndagssolen. Tog inte personbästa, MEN jäklar vad jag gjorde flera bra (läs långa) kast. Riktigt nöjd! Hoppas det blir lika fint väder nästa helg, skulle vara roligt att ta pb innan årets slut.

Bäst på hela helgen var helt klart de två besöken i elefanthuset där vi hälsade på Karin & Markus samt alla de ”små” grå. Mys pys och massor av gos – doftade elefant så det steg ångor runt oss! Vissa arbetsplatser saknar jag definitivt mer än andra och just Borås Djurpark saknar jag sjukt mycket…

Now, back to the fun stat!

…mer bra känslor…

…blev det när kvällen kom och vi mötte upp Linda med Bella&Buffy för HHPT. Det blev liksom bara sådär självklart bra i kväll. Vi tränade effektivt och intensivt. Ja, så intensivt att jag nu har ett stort hål på insidan av läppen… Bat tyckte att jag var något i vägen, eller så misstog han mig för spengummit (grym hundleksak!). Vad vet jag? Small till gjorde det, men lika glada var vi för det.

Avslutade som brukligt med en löprunda i skogen. Cause we can!

Tetriskänslan

Skrev precis på Facebook …

Superdupernöjd med hur alla möjliga och omöjliga bitar faller på plats – värsta tetriskänslan idag!

… och kände att jag behövde utveckla det hela i ett eget inlägg. Trots att det ligger så långt borta från det jag brukar skriva om (eller kanske inte … se längre ner).

För tillfället är det relativt tyst härifrån eftersom jag läser statistik och programmering av R vilket är två saker som skrämmer mig oerhört mycket. Jag älskar att lära mig nya saker. Jag kastar mig in i sådant jag inte kan. Jag skäms inte för att vara sämst. Jag bara gör det med känslan att jag klarar vad som helst! Gabbe skrev någon gång på Facebook ”att göra en EM” – att bara gå dit och köra. Vad kan hända liksom?

MEN…

Siffror och formler. Bara jag ser dem låser det sig för mig – det blir black-out. Det har tagit all energi sista veckorna att verkligen försöka att inte ge upp, fortsätta framåt. Sitta där på lektionerna och lyssna till de frågor de andra ställer , frågor som i mina öron låter som kinesiska. Fattar ni, frågorna… Suttit där och försökt få mig själv att förstå, se logiken och kunna använda det.

Hallå? Du har ju läst natur-natur? Matte E och sådant… absolut, men… jag har sjukt bildminne, och genom att göra siffror och formler till bilder och se upprepande mönster går det att lösa de flesta tentor, utan att egentligen förstå. Det är här det blir svårt nu, för nu måste jag förstå vad det är jag egentligen skall göra med alla siffror. Och så skall det hela programmeras också…

Scary stuff!

Igår hände dock något. Plötsligt kunde jag se den bakomliggande logiken i det för mig fullkomligt grötiga gyttret av siffror och analyser. Faktum är att det är just tack vare programmeringen, som faktiskt hjälper mig att måla upp hur allt hänger ihop – trodde a l d r i g att jag skulle skriva något positivt om R. Det hela skrämmer mig fortfarande, men… jag har inte längre den iskalla känslan i kroppen. Snarare en nyfikenhet och så börjar känslan av att ”fan, du kan ju bruden!” gro… så sjukt häftigt!

Förutom detta… så är det massor av andra saker som bara faller på plats runt omkring, och allt detta har en positiv effekt på helheten.

Synergieffekt FTW!

Är så oerhört tacksam för alla positiva personer runt mig. Ni betyder så oerhört mycket. Särskilt en väns ord gav mig verkligen precis det jag behövde för att tro på mig själv… Tack!

…och med det inser jag att detta inlägg lika väl skulle kunna vara en racereport – på ett race som ännu inte slutförts. Jag behöver bara bita ihop. Hitta mitt sätta att peppa mig för att fortsätta framåt, trots att det tar emot. Slutligen är det en mållinje där framme. Slutspurt. Sänka huvudet och bara låta hjärnan jobba.

Nu kör vi!

Ps. dagens bilder valde jag för att det där har varit min motpol dessa veckor. Vara ute med rovdjuren. Andas. Inse att det finns något betydligt viktigare än siffror… helt enkelt bitar som behövs för att det hela skall gå ihop.

Känslan, säger bara känslan…

Lite sådär smått spontant ringer jag Daniel från fårhuset, då jag inser att jag har ett par timmar över(…) och vill fira att min Lic blivit antagen för att presenteras: ska vi köra agility? Han är inte svårövertalad och vi tar oss till SBK Stockholms Avd., bygger upp en Seppo-bana från NO (så som Daniel minns den) och drar sedan ut på en löp/uppvärmningsrunda. Väl tillbaka visar det sig att TG har träning om 20 min. Perfekt!

In och köra järnet på ovan bana, som var totalt sjukligt rolig! Helt galet lyckades Ozz & jag nolla på första försöket, och det på en fullkomligt galen runda där vi var högt och lågt, räddade fullkomligt knäppa situationer och… hon var alldeles alldeles underbar Djungelkatten. Även Daniel & Tess sätter en kanonrunda, och vi kan väl säga att känslan var grym efteråt. Och mjölksyran ska vi inte ens tala om…

Vill ni ha en bana att S P R I N G A järnet på, bygg denna. Se för guds skull bara till att vara ordentligt uppvärmda (vi körde 3,5 km löpning, och det var sjukt bra uppladdning!) annars finns det risk att både det ena och det andra flyga åt fanders i kroppen.

Lycka till!!

Obs, jag ritade nu utifrån mitt minne… ni som var på NO får ha överseende 🙂

Agilityhelg

Image-1-4

Spenderat helgen i Hundträffs agilityhall, bott i stuga och gått off-track-promenader.

Körde löpning på lördagmorgon, eller… löpning och löpning, det gick bara ngt snabbare än om jag gått, men det var pga den extrema terrängen som är runt hallen. Hur som, den fyllde helt klart sitt syfte: rovdjuren var trötta efter att ha rusat runt.

Ozz är den som fått köra mest, och hon har verkligen levererat. Vilken duktig tjej, hon kan verkligen sina grejer. Bat fick träna några mindre grunder, och han skötte både underlag och ny miljö fint.

Nu ställer vi om hjärnan från agility till statistik/programmering igen – vad fantastisk hjärnan är.

Här är helgens träningsbanor, håll till godo och ha så kul på agilitybanan!

Swooosh sa det…

…så har den här veckan gått. Fullt upp har det varit, och säkerligen har det bidragit till att den bara swoooshat fram. Tycker om när det går i ett, samtidigt som att läget är under kontroll.

Simmade med LiTri i tisdags. Gick OK, men känner att jag skulle behöva några hårdare pass för att få till dem bättre. Nu blir det lite att mala på, vilket i och för sig också kan vara bra ibland, men… det har blivit lite för mycket malande i bassängen. Behöver någon att kappa emot. Min intervallvän här på ön, Tilde, hänger i SA för tillfället, så… jag får satsa på Borås nästa vända.

Löpningen har gått kalas. Kommit igång igen efter uppehållet. I kväll körde vi 5*5 min intervaller med 2 min joggvila emellan. Vet egentligen inte om det gick bra eller inte, har ingen koll på farten, men… det kändes ok. Nästa gång ska jag köra vid SoSu eller i slalombacken och ha med mig tidtagaruret. betydligt lättare att ha koll på tempot. Höften håller, så länge jag är noga med PT-Andreas övningar, och det är jag ju såklart! Så sjukt häftigt att de fungerar så bra, magiskt som han själv skulle ha sagt.

Agility! Fick till ett riktigt bra banpass med Ozelot, Tess och Daniel. Vi jobbade igenom en bana som Dorota och Håkan fixat ihop. Det var kul, riktigt roligt. Ser fram emot en helg fylld av agility! Banorna kommer upp på bloggen i nästa vecka. Konstgräs för hela slanten till helgen, lyxigt!

Höstmys blev det idag ihop med Anna & Milla, när vi gjorde Kyrksjöns naturreservat i Bromma – som har grod/paddpassager under vägen, underbart. Därmed har vi lyckats med årets mål: 31 naturreservat!! (Ok, detta var 32:e, men glömt att blogga om reservatet Gud glömde… – en annan gång). Vi gick en skön långpromenad i höstsolen och avslutade sedan med lunch och fika. Kan inte bli mycket mysigare än så, faktiskt. Måste bara tillägga att vi körde mobilens självutlösare på kortet ovan, och det var enda kortet vi tog. One shot is all we need – rutinerade eller vad 😉

Nu tillbaka till programmeringen…

Finalloppet, 19 km

I början av veckan kläckte Elin idén om att vi skulle köra Finalloppet denna lördag, ett terränglopp på 19 km i Skatåsen, Göteborg. Något tveksamt sa jag ok, förutsatt att höften skulle hålla kommande träningar. Först körde vi en mil, den höll. Dagen efter en mil till, den höll. Igår körde vi mycket lugna 5km, den höll… Var ändå tveksam in i det sista – kvart i 11 i morse velade jag fortfarande. Kanske en sak att springa 10 km, men… 19 km! Har liksom aldrig sprungit så långt i ett svep. Äsch…

Du ångrar bara det du aldrig gjorde.

Sagt och gjort, iväg kom vi. Redan i bilen hade vi gjort upp vår plan; Elin skulle ta täten och köra sitt race, bestämma tempo och jag skulle haka på så länge jag kunde. Målet var under 1h 45 min. Inget snack. Bara springa.

Ska jag vara ärlig? För min del kändes det hela galet, men… det är ju bara att kötta på och lita på att det skulle gå. Skulle verkligen göra allt för att kunna haka på Elin så länge det bara gick. La mig därför stadigt snett bakom Elin från start och fokuserade på att inte tappa greppet om henne.

Första 6 km rullade på. Tempot var betydligt högre än jag brukar ha när jag springer ensam, men det kändes OK. Sedan blev det motigt. Riktigt sjukt motigt… 7 – 8 – 9 km var ren plåga. Fick verkligen jobba varje steg för att bibehålla greppet om Elin, som stadigt malde på. Själv fokuserade jag enbart på att 10 km snart var avverkat, det SKA jag klara. Det har jag ju gjort förr…

Sedan kom räddningen!

Vägen svängde uppåt, in i skogen! Förstår ni glädjen jag kände när rötterna började dyka upp. Gyttjan, Spångarna. Stenhällarna. Plötsligt fick vi trixa, mixa och klättra för att ta oss fram och hela min kropp bara jublade av glädje. Det är precis den här terrängen vi älskar – det här var våra domäner! Andningen blev lättare, steget stadigare och kilometer efter kilometer swoschade förbi. Plötsligt står det 16 km – 17 km och tillslut 18 km. En kilometer kvar till mållinjen.

Under hela denna tid låg Elin stadigt framför och vi malde verkligen på som två parhästar. Alltså, känslan att köra såhär ihop är verkligen speciell. Under Ångaloppet pratade vi ju en hel del. Denna gång var vi i stort sett tysta – ja utom den gången jag var tvungen att påpeka vilket jäkla russ hon var i terrängen. Tanken var inte att springa ihop hela vägen, men det gick. På riktigt.

Sista kilometern hann vi ifatt en tjej, och när vi kom tillräckligt nära körde vi allt vi hade och kom om. Då la tjejen in en extra växel och kom om oss – respektlöst och imponerande fort. Vi köttade allt vi hade, och … sida vid sida korsade vi mållinjen! Så sjukt jäkla häftigt! Tanken var inte att köra in i mål ihop, det var ren jäkla fantastisk bonus. Att jaga ihop och nå målet (läs bytet) ihop är en upplevelse.

Väl i mål visste jag knappt vad jag hette. En funktionär knackade mig på axeln och undrade skämtsamt om jag visste var jag var. ”Nää” blev mitt svar och han skrockade att jag typ var i Stockholm. ”Bra där, det är där jag bor”. Vi vinglade iväg till bananerna och vattnet, precis vad vi behövde. När vi senare kollade tiden visade sig att vi hade kommit in på 1h 36 minuter och 19 sekunder (5.04 min/km). Snacka om att vi slog vårt uppsatta mål, tillsammans. Coolt!

Tankar under loppet: om vi bortser från de där äckel-kilometrarna där jag mest ville hitta snabbaste vägen tillbaka till Skatåsen, så tänkte jag mycket på just hur tryggt det är att springa såhär ihop. Det är en styrka. Vi sa ingenting. Tystnad. Ändå fanns vi där för varandra för varje steg. Tryckte på. Drog med. Det var häftigt. Vi gav varandra styrka. Många som vi sprang om sa just det: shit vad starka ni ser ut! Det är vi också.

Synergieffekt FTW!

Hur mår kroppen då? Oförskämt bra – nu ut och dansa!