Eva Marie Wergård

Ångaloppet*2: we are the machines!

ÄNTLIGEN får jag blogga om en av årets absolut roligaste helger! Det var väldigt länge sedan jag skrattat så mycket och känt sådan eufori…

Det hela började för sex veckor sedan då Jessicka och jag chattade om eventuella simtävlingar att ställa upp i. Slutade med att vi anmälde till swimrun-tävlingen Ångaloppet Sprint (9 km löpning och 1 km simning). Vi hade velat starta den ”riktiga” men platserna var slut. Träningen påbörjades för laget ”Bananis bönor”.

Torsdagen samma vecka som loppet skulle köras simmar jag med Elin. Även Jonas var med och efter Elin och jag simmat Almenäsudden fram och tillbaka började vi tre snacka om Ångaloppet (2 mil löpning och 2 km simning), hur synd det var att det inte blivit den långa sträckan och plötsligt hette det ”Klart att ni två skall vara med i Ångaloppet!!” Sagt och gjort, plötsligt var laget ”Colting Coaching” efteranmält. Bara sådär.

Men ett lopp och en dag i taget.

Lördag: Ångaloppet sprint

Starten var kl.16, men utanför Nyköping så det blev att vi åkte innan lunch. Väl framme gick det undan och snart stod vi på startlinjen, PANG! Alltså… vad kan jag säga. Terrängen skrek EM!! (och Jo) Det är off track, det är klippor, det är gyttja och näckrosor. Det är helt enkelt fullkomligt underbart!

Avverkade och ostädade kalhyggen där det gällde att hoppa från stock till stock. Kom till ett dike, jag hinner tänka ”tss… vem hoppar när man kan springa igenom!?” när det visar sig att det är ett meterdjupt gyttje/kobajsdike… gick ner till midjan i skiten. Mysigt. Men vad sjutton, vi simmade ju mellan varven så det mesta var snart borta. Det mesta… Vidare, näckrosor som fastnade runt våra armar och ben. Kan meddela att besvikelsen var enorm när det visade sig att bräckt vatten smakar just bräckt, dvs osalt… hade sett fram emot sjukt salt västkustvatten. Kunde räknat ut det själv, men… i alla fall!

Off-track är det bästa som finns.

Kvällen blev helt klart lyckad och Jessicka och jag hade roligt! Kom i mål på 1h 55 min.

Söndag: Ångaloppet

Till saken hör att Elin är min barndomsvän, från dagis. Vilket gör det här loppet/dagen speciell för min del. Vi snackar 5 år gamla när vi började leka med plasthundar och tittade på Silver Fang. Började på ridskolan tillsammans för att sedan i tjogoårsåldern skaffa egna hundar… börja tävla agility. Att få springa det här loppet med Elin var som att ”komma hem” – som att köra Piraya på agilitybanan. Flow. Det klaffade. Som F-N.

Vi körde upp tillsammans med Josef och Jani (Jani, som för övrigt blev en IronMan igår, så sjukt jäkla imponerande!! GRATTIS!!) som också fått efteranmäla. Stämningen i bilen var urskön. Allt vi pratade om passar inte i bloggen… men, stress kan nog få en att prata om det mesta. Ångest är ångest. Jaa… förväntan darrade i luften.

Framme fixade och donade vi snabbt. Vi hade inte så mycket tid fram till start om vi uttrycker det milt – om nu någon är uppmärksam märker ni att jag åkte fram och tillbaka till Nyköping från Borås två dagar i rad, där vi var hemma 23 lördagskväll och åkte 6.45 söndagmorgon. Men jag tycker att resa med ”laget” betyder mycket för stämningen, och köra/åka bil är ju en av mina hobbys. Valet att åka emellan mot att hitta boende var lätt. Sova kunde jag göra på måndagen.

PANG! Starten gick och iväg for vi. Växlade att dra. I simningen flög vi i och varenda gång vi nådde andra sidan var vi där samtidigt. Coolt! Synkat.

Havssträckan var längre denna dag, såklart, och det var vissa klippor som var helt galet hala och… ja, galet att både ta sig upp och ner (älskar för övrigt mina Inov-8 – kände mig som en gecko som kilade fram, smack satt jag fast i underlaget. Perfekta och lätta att simma med). Väl i vattnet var det en naturfilm som utspelade sig under ytan. Förstå vad häftigt med klart vatten där algskogarna svajar under en. Vi snackar en naturupplevelse utöver det vanliga.

Under loppet skrattade vi mycket och… ja, pratade (bubblade…) om hur sjukt jäkla roligt vi hade, hur underbart det var att få köra järnet i skogen och hur galet detta måste tes för den oinvigde. Några killar som vi skuttade(…) förbi flämtade ”hur orkar ni” – skrattande svarade vi

Cause we are the machines!

Vi snackar synergieffekt när den är som allra störst.

Den här filmen togs när det var 3km kvar… vi var lyriska och ville aldrig att loppet skulle ta slut.

Väl i mål kunde jag knappt gå, mina höftböjare var helt kaputt. Shit vad ont det gjorde den sista kilometern, men… då ropade Elin uppmuntrande

Det ska göra ont Eva! Du ska inte kunna stå när vi kommer i mål.

Det ska göra O N T!

Hur gick det då? Vi körde hårt och hamnade på 4:e plats på tiden 3h 11 min. För grabbarna gick det också undan (2h 50 min) och om stämningen var bra upp var den ännu högre hem.

Vet ni vad mer… min vinnarinstinkt vaknade till liv. Skall ta det i ett annat inlägg. Men denna helg var precis vad jag behövde just nu.

Sitter med ett stort leende nu – tror att det lyser igenom bilderna och orden

Road trip á la Flip a coin

Resan började lördagmorgon. Mikael och jag satte oss i bilen och styrde söderut med orden:

Ska vi se var vi hamnar om vi singlar slant?

Sagt och gjort, Skagen eller Köpenhamn? Köpenhamn! Kom fram sent, så boende var prio ett. Att hitta hotell var egentligen inga problem, men det skedde en liten miss i kommunikationen vid ett ställe. Återberättat av M:

Lite möra och sega i kroppen letade vi hotell, efter 3 trevliga och snälla försök på fullbokade hotell så såg vi en stor skylt Missionshotellet, Där måste ju finnas rum för 2 vilsna själar tänkte vi och gick in lite försiktigt och frågar den lite försynte och allmänt snälle mannen bakom disken om de har ett rum för två, Till svar får vi att det tyvärr är fullt idag, Det är då man ser EM:s mörka sida poppa fram som en blixt från en klar himmel och hon klämmer ur sig FU**K YOU till den chockade och med gråten i ögonen-portiern som såg ut som han hade Belsebubb framför sig. Jag, chockad, ser till att vi snabbt lämnar stället och frågar henne utanför vad hon sa till honom och varför. Vadå får jag till svar, jag sa ju bara ”Lucky you…?” Vi svenskar är nog inte välkomna på missionshotellet mer. 🙂

Oj då… men snart hade vi i alla fall fått tag på ett hotell centralt och bra och kunde känna oss räddade. Funderade på vad vi skulle hitta på, och hade fått tips om Trailerpark Festival av en doktorandkollega. Lite snabbt fixade vi i ordning oss och var snart på G. Festivalen var kanske inte riktigt our cup of tea, men riktigt kul att se fler sidor av Köpenhamn. Kvällen slutade med en lång barfotapromenad tillbaka till hotellet. Älska sommaren!

Söndagen bjöd på rundtur där vi hamnade i Christiania. Verkligen en speciell plats, med skön stämning – kan här rekommendera P3-dokumentär om just Christianias historia som vi lyssnade på väg hem. Vi skulle ha lyssnat på den innan sför att ha sett mycket mer av byn, för stället är stort. Satt länge på ett café och tittade på människor. Sådant är riktigt roligt. Vädret var super och Köpenhamn visade sig från sin bästa sida.

Fram mot eftermiddagen började vi fundera på fortsatt färd. Singlade slant och det slutade med att vi körde vidare mot Tyskland och Berlin…

Väl över med båten såg vi en skylt om en strand och genast såg vi chansen till att bocka av To do på sommarlistan. Att det dessutom var ett naturreservat (Weißenhäuser Brök) gjorde verkligen inte saken sämre. Blev en barfotalöptur längst med vattnet – mina fötter är verkligen härdade efter denna sommar – och kan meddela att det är blir riktigt tungt efter ett tag. Ljumma vågor svepte över fötterna och det var en helt fantastisk solnedgång. Efteråt blev det ett dopp i det spegelblanka havet – check på sommarlistan. När livet är som allra skönast!

Kom fram sjukt sent till Berlin, och möttes av ett sjujäkla åskväder. Vi körde in i Berlin på vinst och förlust, hamnade på Alexander Platze och på ett av stans högsta hotell. Hur coolt som helst, bara sådär. Framförallt väldigt skönt att få sova efter att ha kört alldeles för långt i dåligt väder sent på natten.

Hur var Berlin då? V A R M T!!!! Över 30° båda dagarna vi stannade. Tränade i hotellets gym och svetten rann, och även om vi körde på så var det inte p.g.a. träningen svetten rann längst med benen… Förutom träning vandrade vi runt och lyckades till slut hitta en del av muren. Följde den en bra bit och hamnade på en uteserveringen vid Spree. Satt där en bra stund, samtalade bl.a. med en tjej från Island. Visade sig att det var Islandshäst VM samma helg. Visade sig även att de skulle ta en rundtur med en sight-seeing-båt… flipped the coin och vi hamnade på båten. Var betydligt trevligare än turistbussen i Barcelona; flyta fram och se en annan sida av Berlin.

För att fortsätta på ett av sommarens tema: Festival!, var det en festival precis utanför hotellet, på torget: eldslukare, band som spelade och massor av gotta – bl.a. crëpes med nutella… de höll igång natten lång och verkade aldrig ta slut. Dygnet runt festival. Härligt!

Dag två spenderades lite överallt och avslutades med en sträckkörning på över 10h hemåt. Även om det är sjukt roligt att vara iväg, är det även väldigt skönt att komma hem!

Sommarens tips: flip a coin!

Fantastiska BSTC 2013

Har en helt fantastisk träningssommar. Underbara människor och riktigt grymma träningspass. Idag är det fredag och det har sedan måndagens triathlondebut blivit två fina OW simningar med barndomsvännen Elin. Runt udden vid Almenäs fram och tillbaka blir 2000m, och båda passen var fyllda av glädje, prat och förbättring. Så jäkla bra! Glädjekick.

Sedan har det blivit swimrun-träning med Olles Bootcamp-gänget (Gabbe, Olle, Jani, Kiwi och Peter). Började med blodiga backintervaller och avslutade med att springa varvat med att simma i en åtta runt Kyppesjön – vi snackar kasta sig i vattnet med skorna på och köra järnet. Riktigt rolig träning. Annorlunda. Efteråt tog rovdjuren och jag en MTB tur med bad (både i gyttja och i Storsjön) och de fick verkligen sträcka ut. Härligt!

Igårkväll avslutade Mikael & jag vår disc golfrunda med att köra intervaller runt Kyppesjön. Stenhårt, backigt och välbehövligt. Mer sådant, tack!

Härliga sommar!

1-årsdagen och triathlondebut

Igår fyllde Bat 1 år. Shit vad tiden går fort, som Chris skrev. Han var ju nyss bara en liten bulle. Det är han inte nu, nu är han en liten sparris. Pytte för att vara bc och än mindre för att vara bc-hanne – alldeles perfekt liten kille. Snäll är han också, och går med lätthet ihop med mammas flockar – vare sig det är hanar eller tikar. Guldhjärta!

Igår var även debut för min del när det gäller triathlon. Prova-på i Råda, tävlingsträning sprintdistans: 750m simning, 20km cykel och 5km löpning. Var Jani som i lördags kläckte idén och tyckte jag kunde haka på. Tänkte att jag iaf kunde ta kortdistansen, men det tyckte J var alldeles för *censur* så då fick det väl bli sprint.

Verkligen ett härligt gäng på plats, och alla runtomkring var glada och pratiga. Stämningen var på topp. Kan även nämna redan nu vilket pepp det var mör jag körde: ser bra ut! Kom igen nu, snart är du framme, fan du ser inte ens trött ut! Pepp överallt. Härlig stämning!

Hur gick det då?

Simning: detta var jag helt klart mest nervös inför. Masstart. Armar och ben som fäktar. Risken att tryckas ner. Att jag dessutom precis börjat köra utan näsklämma var också ett orosmonent tillsammans med minnet från den gången med C där jag inte alls fick till simningen.

Allt var obefogat, jag höll min plan, min sida och mitt lugn och det kändes fint när jag steg ur vattnet. Nu kändes allt vunnet och jag bestämde mig för att njuta allt jag kunde av resterande kvällen.

Cykel: ut på cykel! De flesta hade racer eller tempo, Puman är en MTB – rullar sådär halvbra på asfalt om vi uttrycker det milt. Men framåt gick det och snart hade jag kört de obligatoriska fem varven.

Under cyklingen kände jag mig glad och stark. Det var roligt. Jag var äntligen här.

Löpning: under första varvet insåg jag att jag troligen låg sist. Första tanken var besvikelse. Är jag verkligen så långsam? F-n då. Men så tänkte jag, någon måste komma sist också, och oavsett vad har jag haft roligt hittills så tänker jag ta mig tusan se till att ha kul sista biten också.

Solen sken in i ögonen som den där kvällen i vattnet med C. Fokuserade på det en del och att jag sprang lätt – trots att vaderna krampade en del hängde andningen med fint. Lyckades vända de flesta av de negativa tankarna (all besvikelse försvann inte) och njöt av att få köra under dessa förhållandena – fortsätta köra för min egen del. Grymmaste träningspssset! Sista vändningen innan mål ökade jag och gjorde en spurt i sista uppförsbacken. Det kändes fint!

I mål väntade J och hans vän med känslan av att ha velat spy när de kom i mål – de hade kört riktigt bra. Den känslan av illamående hade inte jag. Uppenbarligen hade jag inte tagit ut mig max. Fast, å andra sidan hade jag på så vis fått mersmak – och det kan vara bra inför kommande lopp. Men nästa gång…

Blir hur lång rapport som helst ju. Måste väl dock också skriva att medan vi satt där kom sista person i mål, så helt sist var jag inte. Vad det nu spelar för roll!?

Nästa gång? Snart. Två veckor till swimrun Ångaloppet sprint med Jessicka. Skall bara testa att simma med skor också. Men nu kan jag ju simma utan näsklämma – då klara jag allt!

Kvällens mantra: åh vad jag är bra. Åh vad jag är stark. Åh vad jag har roligt. Med solen i ögonen. 😀

Hinderbanan & näsklämman

Igår åkte Gabbe, Kiwi och jag till Kransmossens hinderbana och körde ett pass upplagt av Jessicka (andra delen av Team J). Svetten rann och hela kroppen var mör efter en timme. Kan det inte finnas en sådan bana i Stockholm också. Eller finns det kanske?

Hundarna simtränar för fullt och jag likaså. Två pass utan näsklämma nu. Halleluja moment! Orkar inte fullt så mycket som med ännu, men det blir bättre för varje hundring.

Förutom hinderbana finns det disc golf, och idag körde J och jag en lunchrunda. Jag stod för en riktigt kass runda… Eller vad vet jag. Första gången jag kollade av antalet kast. Får väl se om det går att slå nästa omgång. Hoppas verkligen det! Fast what the heck, det är roligt att spela i alla fall!

Nu kasta lite mer pinne i vattnet så även Ozz simmar lite mer…

Rivstart och BSTC 2013

Plötsligt har en vecka gått och jag kommer på att jag inte skrivit något här i bloggen. Vill ju föra någon form av dagbok.

Semestern började först i lördags, eftersom innan dess var jag ju sjuk – sjuk = inte semester. Följde med M till Varberg och körde kureringshelg. Ja, jo… om vi räknar det som kureringshelg när det blev både korthålsgolf (mentalträning på hög nivå), havs-simningsdebut (med våtdräkt och allt – shit vad saltvatten smakar illa!) OCH vattenskidsdebut (epic fail – bilden säger allt). Snöt havsvatten ur näsan hela måndagen! Bra där, lär ju rensar mitt system rejält. Utvilad med träningsvärk blev helgens resultat, skönt!

Raka vägen vidare till Nässjö och ett gäng timmar i solen. Vilka sköna människor, många skratt under dagen. Innan vi begav oss körde jag ett par varv med Ozz, och blev så andfådd att det var löjligt… Sjukveckan hade tagit ut sin rätt.

Eftersom jag ändå var ute och åkte tog jag Hedvig med familj utanför Linköping på ”vägen tillbaka”. (Passerade dessutom Holavedens urskog – check!) Spenderade natten i deras mysiga hus och sedan satt vi och pratade igen månader hela natten/förmiddagen. Verkligen synd att vi inte bor närmre varann. Fick även träffa nytillskottet Yeti. Vilken urcharmig valp. Han och Bat kom genast överens. BBF.

Sedan var det bara att packa ihop och göra sig redo för pass 1 på Borås Summer Training Camp 2013! Hade bestämt träff med ena halvan av Team J, Jani, för att köra intervaller med den lokala löpklubben. Ni som känner mig vet att jag är mindre förtjust i samträningar. De är läskiga, oavsett gren. Iväg kom vi iaf och shit vad det kändes fint! Kände inte ens av förkylningen utan höll ett, i mina ögon, ett helt OK tempo (stegen: 5-4-3-4-5 min). Förutom incidenten med att jag föll och skrapade knäna, men J hade utlovat döden så det var väl lindrigt, var det toppen. Vill vara med igen!

Förutom det har det både blivit simning, löpning och cykling på BSTC-schemat. Idag är det hinderbanan med Gabbe jag ligger och laddar inför. Spännande!

Nä, får ta och ge rovdjuren motion idag också. Simma är ju det som de gör helst, så då får de göra det också.

En liten rapport från en strand

Sitter här vid Storsjön. Fortfarande förkyld, dvs ingen träning för min del denna dag heller. Siktar på en mycket lugn helg.

Men bara för att jag är sjuk behöver inte rovdjuren ligga stilla. Igår var det frisbeeträning för Djungelkatten och idag är det simning för samtliga. De simmar, bygger sandgropar och blir allmänt skitiga.

Kanske också skall nämna att vi nu är i Borås och att sommarens road trip 2013 officiellt startade igår. Vi får väl se hur den utformar sig. Tanken är att vara spontan, men några hållpunkter har vi på agendan, bl.a. en sväng till Nässjö…

T.b.c – To be continued…

Med en kardborre i halsen

frametastic-6

Hade verkligen sett fram emot en aktiv vecka. Debutera microtriathlon med Sofia, träna agility med Linda, nörda med Eva, simma med C, simkursa med Team J och springa intervaller med J. Hinderbana med frivilliga. För att inte tala om volleybollturneringen som Gabe och jag dragit ihop på lördag!

Eva-nörderi blev det, men i morse när jag vaknade upp i hennes stuga i Älvsjö (visste ni för övrigt att Älvsjö och Tyresö inte ligger nära varandra, jag vet det nu… the hard way) efter en rikitgt nördig ”nu-snackar-vi-inlärning-kväll” hade jag känningar i halsen. Tänkte på det Em sagt om ”före-race-sjuka” och tänkte att det nog bara var nerverna inför kvällen.

In my dreams!

Dagen slutade med att jag satt t y s t i lunchrummet och kunde inte få fram ett ljud. Jätteroligt. Verkligen. Eva och N hade en brinnande diskussion som jag mer än gärna hade tagit del av, men… det är nyttigt att lyssna & reflektera också för omväxlings skull.

Nu får vi väl se hur veckan utformar sig. Kursen kan jag ju gå iaf, att lyssna ÄR nyttigt! Men, det där med egenträning kommer det vara lugnt med. Det är tur för de större rovdjuren att vi har fåren. Hur skönt som helst att låta rovdjuren tulla runt med fåren ett par varv för att sedan ligga nöjda här hemma. Måste filma!

Nu Sinnesro – mer om den snart! Love it my friend!!!

Med solen i ögonen…

…kan även det jobbigaste passet vändas till ett av de bästa. Lite så vart det häromkvällen där i svarta sjön, när det mentala satte käppar för andningen och det kändes som att jag hade en sten över bröstet. Kvällen blev trots det magisk; solen som möter en när man vänder upp för att ta sitt andetag, vattnet som varmt omsluter kroppen och rätt sällskap som peppar och stöttar. För mig är det vad jag tar med mig från det passet.

Hade velat simma i kväll, men blev äventyrslöpning med djungelkatten istället. Vi sprang över till stranden, sprang längst med vattnet och passerade igenom Kappsta naturreservat – check! Vi tog av inåt ön och var plötsligt vid Kottlasjön – längtade ut i vattnet, men inte ensam – fortsatte tillbaka hemåt. Kändes fint, tog av mot Långängen, valde skogsstigarna som vindlande ledde oss tillbaka till Kottla och Breiviksbadet. Älskar att springa på stigarna och känner hur frekvensen i steget ökar och även enligt klockan går det fortare där inne bland rötter och stockar. Valde att ta en omväg förbi fårhagarna – Ozz tur att längtansfullt blicka på fåren. Tillbaka in i skogen och Kottla, förbi ishallen och sedan en extra runda runt ängen för att få ihop 15 km innan vi kom hem. Hur det kändes denna gång? Lätt! Vill ut snart igen!

Annars har det varit en social helg, där Ina och Lucas som jag skrivit tidigare dök in i torsdags. De har utforskat Stockholm och tog även med mig på födelsedagsfest så att jag fick mingla ytterligare. Idag mötte vi upp ytterligare rangervänner (lärde känna Ina när jag läste till ranger i Göteborg): Emma och Ellen. Var visst åtta år sedan sist. Coolt. Märktes inte. Blev ett par riktigt bra timmar där på Hermans, som för övrigt hade en grymt god Raw food glass. Rekommenderas!

Direkt från stan blev det landet och liten släktträff, där kusin Margareta tagit med barn och barnbarn för att få klappa får & lamm och titta på rovdjuren när de flyttade på dem. Mysigt och väldigt mycket intressant att prata om – inser hur mycket jag tycker om idrottspsykologi och är tacksam att jag får bejaka det intresset i den utsträckning jag ändå gör.

Just ja, hunnit med en del agility också: agility i solsken och agility på kvällen, med efterföljande blåbärsplockning. Kan säga att vanilj-kesella och egenplockade blåbär är bland det godaste att äta. Speciellt efter att ha varit på äventyrslöpning och precis stigit upp ett skönt bad.

Vardagslyx när den är som allra bäst!

Ps. Ullis, hela lördagen blev det vila för min del – satt mest och ropade fortare till andra…

Att skapa nya vägar

Do not go where the path may lead, go instead where there is no path and leave a trail.

R W Emerson

Innan jag går in på kvällens fenomenala pass vill jag tipsa om bilder på kvinnor i simdräkt på Sofias blogg, samt allt du behöver veta inför simträningen.

Du vill inte missa något av det!

Alltså, ibland är våra träningspass rena parodier. Kvällen bjöd på flera skratt… planen var att springa intervaller i Ekholmnäs slalombacke här på Lidingö. Parkerade bilen hos fåren och kilade dit som uppvärmning. Hade innan jag åkt lagt upp en blänkare på tri-föreningens att om någon ville joina var det bara att haka på.

När vi väl påbörjade vår resa uppåt började jag förstå att ingen hade svarat på mitt inlägg. Vi fick meja ner tistlar och andra höga blomster som hindrade vår framfart. Det var en djungel! Till slut, efter många om och men, nådde vi toppen och pustade. Målet var sex vändor, men där och då började hjärnan kalkylera om planen. Kanske kunde fyra vara tillräckligt… ner bar det och ytterligare en vända. Jo men, hallå, fyra låter nog vettigare. Tredje vändan upp mötte vi ett gäng som också jobbade i backen… fast, de sprang på grusstigen.

Grusstigen… ni vet, upptrampad stig utan meterhögt gräs, en cirka 10 m från där vi kämpade oss fram genom snår och rävsvansar. Eh… ah. Så KAN en göra. Men det är inte rätt. Hade Jo varit med hade vi oavsett tagit off-track. Och jag promotar alltid off-track. Och jag tänker #€% inte köra stigen bara för att några andra gjorde det. Fortsatte en vända till och där uppe blev det att jag snackade lite med de andra. De var förvånade över mitt val av väg, och jag skyllde lite lätt på rovdjuren… ville ju inte störa dem med galna hundar i spåret. Hmm…

Avslutade med att köra de två sista, femte och sjätte, vändorna bara för att… för att vi ville. För att vi kan. För att, det var vad jag hade bestämt innan. Nöjd efteråt, och joggade på sköna ben tillbaka till bilen.

Måste bara tillägga: jag har världens bästa rovdjur! De bangar ingenting. Och nu ligger de mer än nöjda här i soffan. Tur är väl det, för snart är Ina och Lucas på intåg, och jag bore verkligen städa istället för att sitta här. Om nu någon undrar vad jag ger avkall på så kan jag med lätthet svara: städningen!