På min sjunde dag i kenya bar det av mot Lake Nakuru National Park. Eftersom det var sen kväll var det ingen idé att börja i parken. Istället svängde chauffören in på en krokig stig (aka väg) som ledde upp till en utkikspost. Jag har totalt glömt vad det hette, men från toppen kunde jag se ner över hela Nakuru. Det hela är en jättelik krater och det var verkligen ett mäktigt landskap.
En sak som jag blev förvånad över var att det var så grönt överallt. Hade någon bild av ett gult Kenya, men det är väldigt grönt. Sedan hade vi även en hel del regn och åska (till min stora glädje!), vilket såklart gjorde grönskan mer mustig.
Hur långt är det egentligen hem? För mig att det stod ca 6.000 km till London.
Än en gång börjar vår resa med en buffel. Denna någon vänligare än den i Nairobi NP.
Tidig morgon, dimman ligger fortfarande över savannen. Bästa tiden för safari!
Plötsligt får jag se något bland träden längre bort. En noshörning! och inte vilken noshörning som helst, utan en svart (skillnaden mellan vit och svart är inte färgen, utan hur de håller huvudet – vit har sänkt huvud eftersom de är betande, medan den svarta kan lyfta upp sitt huvud ovanför gräsnivå då de även äter från buskar, samt rygglinjen – den svarta har två ”pucklar” medan den vita har tre ”pucklar”). Lyckan är total i bilen.
Babianerna fanns överallt – hur sköna som helst.
Bad min guide att ta en bild på mig och pelikanerna som flög omkring och denna blev väldigt härlig!
På bilden ovan ser ni också vilken temperatur det var, inte varmare än att jag kunde sitta med tröja på i bilen. Perfekt för en skandinav alltså. Överlag har det varit betydligt kyligare än jag förväntat mig, och jag är glad att jag hade med mig flera tröjor och ordentliga skor.
Fler giraffer, men en annan art än den vi såg i Nairobi NP. I Lake Nakuru finner du Rothschild giraffe. Den mest hotade underarten av dem alla.
På väg ifrån girafferna såg vi vita noshörningar gå och beta en bra bit från vägen. Väldigt roligt att ha fått se båda sorterna på samma dag. Tittar ni tydligt ser ni extrapuckeln på deras rygg, typ korset.Sekreterarfågeln tyckte jag var extra rolig att få se. Varför? Vet inte, troligen för att det var en av de första afrikanska fågelarterna jag lärde mig som liten. ja efter strutsen såklart…
Ellipsvattenbockarna var bland de vackraste på savannen.
Tittade in rändern lite extra, och denna hade prickar i det randiga. Får mig att tänka på fjärilen jag ritade till Åsa…
Plötsligt ropar guiden till och över vägen traskar en ståtlig herre. Vi såg hur han försvann i buskaget och efter en stunds letande såg vi honom liggandes uppe på en klippa. Läcker kille!
Av någon outgrundlig anledning kallas jag aptjejen på uni, och efter denna trip fick jag epitetet Monkey girl… hmm… Kan ha att göra med min fascination för våra släktingar.
Denna flock vervet stannade vi länge och kikade på. Sjukt roliga att iaktta.…som sagt, kameran gick varm…
Detta var det närmaste jag kom en elefant; klippgrävlingen (hyrax) är närmast släkt med både elefanter och sjökor. Inte helt lätt att tro, men vår värld är är fylld av unika varelser.
Sötaste killen på savannen!
Mmm… Marabou! För ni visste väl att det är denna fågel som världens godaste choklad är döpt efter. Förr fanns till och med Maraboustorken avbildad PÅ chokladrutorna. Det var bättre förr…
Vadå? Har ni inte sett det? Kolla in här så får ni se.
Skedstorken är en fågel från min barndom; kommer ihåg att det var en av klisterbilderna, till ett sådant där klistermärksalbum alla hade, som jag saknade… Kommer inte ihåg om jag fick fatt på den någonsin. Men nu har jag sett den in real life, och det är bra mycket häftigare.
En fågel jag gärna skulle vilja se här i Sverige är vår egen Kungsfiskare. Tills jag får se den är jag glad att jag fick se denna; Pied kingfisher, i full färd med att avliva fisken den precis fångat .
Gör en liten lyckodans trots den riktigt dåliga kvalitén på bilden, men jag har fått se hipposar på riktigt! Wohoo!Önskar att jag hade köpt en bok över Kenyas fågelliv. Såg många vackra fåglar…Lake Nakuru är främst känt för sina flamingos. Vi fick se ett par stycken, men inte den massan av rosa fåglar som de visar upp överallt att de har.
Åker du tillKenya tycker jag absolut att du skall ta en sväng till Lake Nakuru. Dessutom tycker jag att du skall kontakta Stephen (stephen.babu13@yahoo.com), som var en oerhört skicklig guide. Påläst, på riktigt. När vi vandrade i Hells Gate låtsades guiden veta namnen på alla fåglar, och allt hette typ Vippstjärta (sädesärla), gulbröst, Skrikfågel etc. Efter en stund insåg jag att han bara hittade på. Men Stephen, han hade stenkoll. Dessutom var han á jour med t ex senaste forskningen vad gäller zebrornas ränder. Sådant imponerar på mig. Sedan var han grymt trevlig också, så emaila honom om ni vill ha en bra guide till Lake Nakuru.
Under den första dagen började jag kika på utflykter jag kunde hinna med mellan arbetsdagarna. Redan från början lockades jag av Hells Gate, som sade sig vara en hiking-park där du till och med kunde ta en promenad ensam. Perfekt tänkte jag. F*n heller sa mina vänner… ”Du går INTE in där själv!” Tack för att ni bryr er och vill ha hem mig igen.
Tur för mig fick jag tag på sällskap genom en tysk deltagare från workshopen. Övertygade honom om hur bra HG skulle bli, och med kom han – med finskor på… Han gillade att fota, så på dessa bilder syns det till och med att jag varit på plats!
13km fantastisk natur fick vi uppleva och det var verkligen skönt att gå efter flera dagar i mer eller mindre stillhet. Bland annat har Tomb Raider II spelats in här (skall titta på den ikväll har jag planerat), och jag kan förstå om denna miljö används till äventyrsfilmer. Den var dramatiskt.
Biologin i mig bubblade när jag hittade denna krabat. Guiden, han mest skakade på huvudet åt min entusiasm.
Ravinen vindlade fram och jag kan bara tänka mig hur det ser ut när det forsar vatten mellan väggarna…Guiden hittade detta spår och menade att det var efter en hyena. Hmm… liten en i så fall. Men, men, jag fick aldrig se någon hyena, så detta var i alla fall en liten tröst.Fascinerades över den växlande vegetationen under vår vandring.Dessa buskar tyckte jag var extra vackra.
Vattnet som forsade ner längst med ravinväggen var hett, riktigt hett. Detta berodde på att det ”brann” svavel från insidan. På ett ställe pyste gasen upp – stank och var hett!
Avslutade med att köpa ett par armband, tillverkade från träd och buskar runt om i Hells Gate.
Vi såg ett par apor (Vervets), men i övrigt var det främst naturen som var i fokus. Åker du till Kenya och har en extra dag tycker jag absolut att du skall åka till Hells Gate och ta den långa turen. Den långa turen tar ca 3h att forcera, och då var tempot behagligt. Tysken som var med mig var inte fullt lika imponerad eftersom han besökt många raviner, men… så hade han också finskor på sig. Ta med vandringskängor eller gymnastikskor.
Var i Kenya för att jobba, inte åka runt och titta på vilda djur… Hade hand om en workshop för djurtränare, men det slutade med att i stort sett alla – även administrationsfolket – kom och lyssnade… smått galet. Fullsatt. Efteråt sa de att de aldrig tidigare haft en sådan välbesökt workshop – där de anställda kom för att stanna och inte bara för ”kika förbi några minuter”.
Att föreläsa i ett annat land är punktliga Sverige är verkligen en upplevelse. Start 9.00 innebar att jag började prata vid 9.40. Lunch vid 12 innebar lunch vid 13-ish… och så höll det på. Fast, det coola är att jag totalt hamnade i det lugna flowet och bara insöp deras härliga attityd till livet. Som mamma brukar säga: ”komma ja int i da komma ja imorron”. Kanske ändå finns en norrlänning där inne i mitt stressiga inre…
Det som var extra roligt var att alla, till och med de som vanligen var kända som blyga och andra som knappt kunde engelska, räckte upp armen och ställde grymma frågor. Det blev verkligen en härlig, varm och inspirerande stämning i hela rummet. Blev verkligen pepprad av alla sorters frågor. Jag älskar att få frågor – det blir så mycket lättare att lära ut när jag ser att publiken är som svampar. Blir alldeles glad i kroppen av att tänka tillbaka.
Såklart fanns även mina rovdjur med på sina håll i föreläsningen…
Sista dagen hade vi pampig avslutning, där en av veterinärerna höll ett ”avslutningstal” där jag fick tårar i ögonen. Han sade så många snälla saker om mig… oj vad rörd jag blev. Nu också. Det känns stort när jag inser att passion kan inspirera så intensivt. För passion är precis vad jag har för mitt yrke.
Tror jag lyckades övertyga de flesta om vikten av att träna djur till att samarbeta. Ge djuren ett val så att de får kontroll över sin situation och därmed mår de bättre. Vi som arbetar med djur i fångenskap har ett stort ansvar gentemot våra vänner.
Smyger även in ett stort TACK till PapilLONE Stars egen Emma, som hjälpt mig för att skapa en proffsigare framtoning. Du är bäst!
Vår första safari blev till Nairobi National Park, som faktiskt visade sig ha en riktig safaridel. Vi åkte in när de öppnande och fick ganska snabbt syn på en (mycket morgonsur) buffel. Sedan fortsatte det och vi fick se massor av vackra djur av alla de slag. Kameran gick varm.
Extra läckert var att se staden Nairobi i bakgrunden. Vi snackar om en oas riktigt nära en storstad. Trots det… fick jag, efter att ha frågat runt, veta att många Kenyaner inte varit i reservatet. Eller något annat reservat. Många jag frågade hade inte ens sett ett lejon levande! Oj… men så är det nog. När det är för nära och enkelt blir det inte av. Fick dock ”mina killar” att lova att de skulle besöka närmaste reservat och njuta av sin egen natur. Lycka är att njuta av det som bjuds.
Att hamna mitt i en giraffhjord är mäktigt. De är mina favoritdjur… efter hipposarna då.
Kuriosa: denna pippi hittade vi hoppat ur bilen för att ta en tur på en utmärkt hiking-stig. Plötsligt när vi gick där i godan ro möter vi en man med gevär, fick oss en utskällning för att ha lämnat bilen och sedan följde han oss tillbaka… wops, lejonen hade visst varit där natten före. Men, det stod faktiskt att det var påbjuden gångstig. Dumma turister.
Daniel, världens bästa chafför – hade hand om mina resor under större delen av tiden. Med honom behövde jag inte oroa mig för trafiken… för trafiken, den var annars helt galen. Glad att jag lever.
Läckert med Nairobis skyskrapor i bakgrunden.
Även om lejon finns i parken är de svåra att få se. Vi var lyckligt lottade!Vi kom riktigt när djuren vid flera tillfällen.
Tyvärr glömde jag att köpa Agility visions möjlighet att följa VM (mitt nöt glömde bankdosan…). Istället blir det till att ragga filmer på nätet. Hittade då Solvita Slisane, som filmar en hel del av loppen och lägger ut på sin youtube-kanal – efter avslutat klipp startar ett nytt land. Det är verkligen toppen! Kolla speciellt in finnarnas large team… imponerande.
Om någon hittar (lägger upp) Sverige skulle jag bli superglad om ni tipsar mig om länken.
Sitter och väntar på att herrarna blir klara för dagen, sedan blir det middag. Har så sjukt mycket att skriva, men… helt enkelt inte tid eller utrymme att tömma kameran (datorn är full…). Snart har jag.
Får bli bilder imorgon, just nu är jag för trött för att koppla in kameran. Dagen har inneburit en guidad tur på Nairobi National Museum – superbra på alla vis. Särskilt mycket gillade jag deras sätt att visa ett gäng ormar, vilket fick mig att se på ormar på ett helt nytt sätt. Jäklar i mig vad de var pigga och framåt – vi borde verkligen se över djurhållningen av ormar!
På eftermiddgen bar det av till Nairobi National Park. Började iaf att inmundiga en sen lunch som strax blev middag. Under tiden kom ett gäng babianer förbi och ”lekte med maten” – dock inte vårtan mat. Phew. Fick flera av fina bilder på dem både i och utanför restaurangen – snacka om underhållning.
Nairobi National Park var en stadsnära djurpark. Jämfört med andra djurparker jag sett på bild från utlandet (brukar inte besöka djurparker…), så var det helt OK. Inhemska djur i normalstora svenska burar. Fast, kanske inte riktigt vad jag förväntade mig av något med titeln nationalpark. Hur som, det som var mycket bra med parken var deras orphanage: The David Sheldrick Wildlife Trust, dit vilda, skadade eller övergivna djur kunde tas om hand för att sedan planteras ut igen.
Men… above all! Vi har suttit i värsta tänkbara bilkö ni kan tänka er. Till och med så att våra två guider var helt förvånad; det brukade verkligen inte vara såhär kaotiskt enligt dem. Total tilltäppt. Galet. Fast ändå, en upplevelse. Ye ye, vi är på semester i Kenya, känns som att det skall vara lite manjana då.
Hur som. Ikväll sitter jag och planerar mina lediga dagar i Kenya – bra att göra det på plats eller hur, ”walk on the wildside”. Och just på tal om walk on the wildside, så funderar jag på Hells gate. Det skall tydligen vara en trevlig park att promenera i, och … ja, den ska vara säker. Ingen aning ännu hur resan dit löser sig, och har jag ändå en chaufför, kanske denna lika väl kan haka på. Frågan är om hen vill det. Får skaffa ytterligare info under morgondagen. Har i alla fall en liten lista på tänkbara mål som jag borde kunna få ihop med lite hjälp från våra nyfunna vänner. Den som lever får se…
Igår var det kursavslutning på Vallentuna BK. Körde då denna riktigt roliga bana av Emma Berg. Inte superlätt, men ändå självklar. Alla jobbade superfint på banan; det är verkligen genuin glädje att se hur mycket de utvecklats i höst.
Även Ozz fick köra ett varv, och vi fick visa att även en rutinerad förare och hund kan diska sig storartat. 😉
Eva Marie Wergård 