Det blir mycket fokus på processen i denna julkalender, men det är för att resultat för vissa leder till prestationsångest. Ouppnådda mål till känslan av misslyckande. En del känner att de ÄR sina resultat – vad händer då när resultaten är dåliga:
Är JAG då dålig?
Jag vill få oss att se bortanför dessa begränsningar och se ett mervärde i tävlandet OCH tränandet.
Många tänker nu: men vadå?! Vi tävlar väl inte om vi inte kan vinna. Vinsten i sig är absolut EN dimension av tävlandet. Men det finns fler dimensioner att ta in. Att vara delaktig. Njuta av träningen. Att utvecklas. Känna sig stark. gemenskap med sin hund och andra.
Har tänkt blogga om detta någon gång, men insåg att någon gång nog är nu. Mest tid nu.
De tre första månaderna var jag TRÖTT – riktigt jäkla galet trött. Nu såhär efteråt förstår jag att det var järnbrist. Så snart det var konstaterat och jag fick i mig Fe så blev jag genast piggare.
Tröttheten innebar att jag missade de få swimrun-lopp vi skulle ha kunnat göra innan jag blev allt för stor. Träningen blev också lidande, andfåddhet från en annan dimension gjorde att passen inte blev något att hänga i granen.
Men, så kom slutet av sommaren och jag gick in i andra trimestern – swoosh vart jag pigg igen. Kunde börja träna och det kändes som att jag var tillbaka. Kände mig nästan så pigg att när jag fick erbjudandet om en plats till ÖtillÖ (65km löp och 10 km sim) så tänkte jag tacka JA! Hmm… bra då att jag har fantastiska Mikael vid min sida som tog med mig ut på en löptur och vi konstaterade att… näe, vi tar det nästa år istället 😉 ). Även om det tog emot att tacka nej så var det helt rätt beslut!
Piggheten har hållit i sig och nu är jag i sluttampen och tränar på ”som EM-gravid-vanligt”. Haft dagar då kroppen sagt nej, och då har jag vilat. Hela tiden noterat min träning och använt mig av en skala 1-10 för att se hur känslan varit för varje träningspass. Har morgonpromenaderna legat på en 4:a, har jag inte lagt på extra träning, men är de över 5 har jag tränat något mer. Just morgonpromenaderna har jag inte ruckat på – rovdjuren behöver dem. Ett par gånger har de gått i snigelfart, och det har varit helt OK, för att andra dagar varit rena power walks á la EM. Inte sett någon form av anledning till det ena eller andra, har verkligen skiftat efter dagsform.
Mitt mål har varit att vara aktiv ett par timmar varje dag, allt från låg till hög aktivitet. Ja, baserat på skalan: piggare mer aktivitet – tröttare ingen aktivitet. Tack vare rovdjuren har det sällan blivit under 7-10km promenad dagligen. Den träning jag sedan har lagt till har bestått av styrka (gravidanpassad), sim eller MTB/spinning. Största skillnad från tidigare träning är att då räknade jag inte hundpromenader som träning, men det har jag gjort nu.
Springa slutade jag ganska tidigt med. Kom inte ihåg vilken vecka, men tidigare än vecka 20. Har sprungit ett fåtal gånger efter det och det har gått BRA (sprang bl.a. på ett av våra RWYD-pass när vi skulle köra omkörningar, frihetskänslan var fullkomligt fantastisk!!!), men det har ändå känts fel. Kan inte förklara fullt ut på vilket sätt. Inte gjort ont eller så, men… nej. Jag skulle inte springa sa hjärnan. Tro det eller ej, jag är väldigt noga med att lyssna på min kropp (fått ett par gliringar på Instagram att jag tränar för mycket… men det går inte att avgöra hur någon tränar utifrån en bild 🙂 jag har överseende med folk som inte förstår). Är det något jag saknat och längtar efter, så är det att få springa terräng igen! Kommer att vara helt fantastiskt att snöra på sig löpskorna till sommaren igen!
Har varit förskonad från foglossning och illamående, och DET är jag galet glad över. Just det tror jag har gjort all skillnad att jag kunnat vara såhär pigg – och det är inget som har med träning att göra. Det är bara att vara lyckligt lottad! Jobbat mycket med att försöka gå normalt, och Mikael har varit på mig när jag gravidvaggat och lutat mig bakåt. Går jag rätt med kroppen orkar jag helt klart mer = spänna core, luta mig framåt (fast filmar vi så är det rakt upp…) och fokuserar på steget.
Känner mig starkare idag, rent muskulärt. Inte så konstigt egentligen, ett par av övningarna jag gör nu har jag gjort tidigare också – men INTE med den extravikt jag ändå bär på nu. Vore konstigt att inte bli starkare – vilket också är BRA inför framtiden och allt bärande 😀
Får blogga mer en annan kväll. Funderar på vad JAG velat läsa. Mammamage har varit en app jag använt massor – rekommenderas även till de som inte är gravida. GRYM!
Woop wopp! Nu ut i mörkret med rovdjuren och Mikael ❤ – han den lyckliga skall springa med Ozz medan Bat och jag går.
…för mig finns det saker jag inte KAN kontrollera och dessa får jag helt enkelt lära mig att HANTERA och/eller ACCEPTERA. För att ta exempel:
Vädret: detta klassiska dilemma. Om regnet eller haglet står i backen kan jag antingen acceptera detta och ta på mig kläder efter väder eller åka hem. Står jag inför en knivig passage där jag funderar på riskerna har jag alternativen att stryka mig eller försöka räta upp hunden så att den får en bättre väg med följden att vi får sämre tid. Jag väljer hur jag vill hantera det!
Medtävlare: och attityden hos dessa. Hur många gånger har du stått på tävling och hört folk säga:
Det här går aldrig! Vad är det för domare!!?? Åh vad dåååligt allt är!
Det där är en avspegling på DERAS attityd, dvs deras problem. Inget med DIG att göra. Du kan antingen lyssna på vad de har att säga, välja att inte reagera eller varför inte tänka: vad bra, de har redan gett upp. Jag skall visa dem!
Jag bestämmer hur jag vill tänka!
En bra sak att göra är att planera för dessa situationer genom att ställa sig frågan: hur vill jag reagera/agera i olika scenarier?
Beskriv en situation som du hanterade eller accepterade på ett för dig bra sätt?
Inspirera andra till hur de kan lösa liknande situationer.
Har du tänkt tanken någon gång: tänk om jag haft den där hunden, eller all den tiden som de tycks ha, eller så mycket pengar som den eller haft en lika hjälpsam sambo som… DÅ hade minsann även jag lyckats!
Få saker är så förlamande och icke konstruktivt för den egna utvecklingen som avundsjuka. Inte alltför sällan leder det till självkritik och kommer att sätta snubbeltråd för din framfart snarare än motivera dig.
Genom att fokusera på det du HAR och det du kan GÖRA med det du har kommer du betydligt längre – lovar!
Hur kan du tänka istället?
Andras framgång förhindrar inte att du lyckas.
Genom att glädjas åt andras framgång lyfter du även dig själv: omge dig av framgångsrika vänner – inspireras och lär av dem.
Se till din egen styrka: lista TRE saker som gör dig tacksam med dig själv. Fråga sedan en vän och be denne säga TRE saker som denne anser är dina styrkor.
Dela gärna med dig av dina listor – INSPIRERA varandra!!
Ha nu en riktigt mysig Lucia och ät MASSOR av lussekatter, det gör jag…
Härliga måndag och dags att se vad vi kan hitta på för att rusha ur systemet denna vecka! Välj den nivå som passar DIG bäst och NJUT av att vara ute tillsammans med din bästa vän. Kom i håg: VARJE minut räknas, och ATT du tar dig ut i löpspåret ÄR en seger!
Tagga gärna #propirayajul eller #outnoutendurance när ni är ute – det inspirerar mig!
LYCKA TILL!
Kondition (ca 3o min)
UPPVÄRMNING 7 min. Gå eller jogga i ett tempo där du kan prata och där du känner att du kan öka när passet väl börjar.
Under denna tid får även hunden rasta av sig = OK att stanna till för att lukta etc.
A: (2 min. jogg – 3 min. gång) x 4
2 min ökat tempo, våga jogga eller gå fortare.
3 min gång.
Upprepa tre gånger
= totalt 8 min jogg/SNABB gång och 12 min återhämtning.
B: (5 min. tempo/jogg – 3 min. gång) x 3
5 min ökat tempo med jogg i prattempo.
3 min gång. Upprepa tre gånger.
= totalt 15 min jogg och 9 min återhämtning.
C: Intervaller med RUSH (3 min – 1 min)x5 3 min löpning (prattempo)
1 minSNABBT tempo – tänk sprint, rush! ÖKA!!! Mjölksyra!
Upprepa TRE gånger VILA 3 min –> GÅ!
3 min löpning (prattempo)
1 minSNABBT tempo – tänk sprint, rush! ÖKA!!! Mjölksyra!
Upprepa TVÅ gånger
= totalt 15 min jogg i prattempo, 5 min hård löpning och 3 min återhämtning i form av gåvila.
Julklappstips?En månad med #outnoutendurance att kicka igång 2017 (start 30 jan) vore väl en grym julklapp! Pepp och färdiga scheman; bara för DIG och din hund att ge er ut och köra! Se länk nedan.
Måndagmorgon – nu jäklar gör vi en grym vecka av detta!
Ni som följer mig på Instgram under namnet propiraya vet att jag ofta lägger upp bilder där jag sträcker upp näven i luften; en powerpose i en powerbild!
Jag gör det efter att jag har tränat eller lyckats med något. När allt känns grymt och jag är ”on top of the world”. Allt för at kunna jobba med den känslan vid andra tillfällen när det kanske inte känns lika bra.
Veckans uppgift till er blir att:
TA EN POWERPOSEBILD
Lägg gärna upp den på Insta eller på FB, gör den offentlig, och tagga med #propirayajul eller tagga mig i den @propiraya – jag VILL se! 😀 Jag vill se massor av powerposebilder!
Detta blir en dubbelutmaning – dels att ta bilden, men också att leta upp ett tillfälle, SKAPA ett tillfälle under veckan där du känner YES, I can!
Men jag då… jag som aldrig känner så? Vet du! Fake it til you become it, finns det ett uttryck som heter. Gör posen och ta bilden i alla fall. Gör det när du är eller har varit ute tillsammans med din bästa vän hunden. Du behöver inte känna dig bäst när du tar den, bara genom att HÅLLA posen så triggar du igång kroppen till att känna power. Testa, gör vi det tillräckligt många gånger…
Heja er – längtar till att flödet fylls!
Ps. om bara några timmar lägger jag upp veckans konditionspass – ÄR NI REDO!
Såg en sådan bra bild på instagram för ett tag sedan. Två personers liv jämfördes där den ena sov och sov och tog det lugnt, festade innan tävling etc. Denna andre steg upp innan jobbet för att träna, spenderade helgerna med att träna eller tävla. Resultat på tävling: person 1 förlorade efter person 2.
Första personens kommentar till andra personen:
Vissa har verkligen TUR på tävling.
Alla känner väl även igen Stenmarks berömda citat: ju mer jag tränar desto mer tur får jag… Vi behöver se att vi behöver TA möjligheterna när de kommer, men också faktumet att vi SKAPAR våra egna möjligheter. Istället för att avundsjukt kika på andras framgång, fråga dig själv istället. Vad kan jag göra annorlunda?
För vet du vad:
Om du gör det du alltid har gjort – då får du det du alltid har fått.
Att åka skidor i samma spår som ryska landslaget var en stor comfortzone challenge för mig… ni förstår säkert varför. Tack Kicki som fixade skidor och bilder ❤
Ett sätt att lära sig våga ta möjligheter som ges och att misslyckas är att utsätta sig för obekväma situationer. Göra en:
COMFORTZONE CHALLENGE
Det handlar inte om att ta sin värsta fobi och utsätta sig för den. Nej, det handlar om att börja utmana sig i vardagen. Det kan handla om att lära sig något nytt. Det kan handla om att välja en annan smak på sin muffins till fikat. Det kan handla om att fråga den där personen om den vill träna ihop, eller ringa den där vännen du tappat kontakten med. Helt enkelt göra det där som du drar dig för att göra.
Om du bild-googlar comfortzone challenges kommer du mötas av bilder av folk som ligger på torg, i affärer eller i andra områden med mycket folk. Den grundutmaningen handlar om att ligga på marken i 30 sek där andra befinner sig, okända andra. Asläskigt första gången, samma känsla som innan du skall in på banan. Sedan gör du det, och inser att det var ju inte så farligt. Sakta men säkert vågar du mer och mer…
Kommer ihåg när jag sitter framför juryn inför uttagningen till Atleterna 2014 och får frågan:
Hur hanterar du ett misslyckande?
Tittar genuint förvånat på dem och svarar: ”jag vet inte… jag har aldrig misslyckats”. Det blev helt tyst i rummet.
Vad jag menar är inte att jag alltid lyckas med allt, åh nej. Vad jag menar är att jag inte ser misslyckanden som just misslyckande. Jag ser dem som en möjlighet att utvärdera och omdefiniera mina mål.
Om jag inte lyckades genom den väg jag valt betyder det inte att det inte går, bara att jag får välja en annan väg.
Inställning och attityd väljer vi – detsamma hur vi hanterar ett misslyckande. Genom att reflektera över detta gör du dig redo.
Så, nästa gång du möter en återvändsgränd: vad kommer din inställning att vara då?
Vi pratar inom idrottspsykologi ofta om att SKAPA sina möjligheter. Inom samma område finns att våga TA möjligheten när den uppenbarar sig.
När TOG du möjligheten sist?
Vad betyder detta ens? Att skapa en chans är enkelt. Jag drömmer om att få gå kurs för en viss person och ser till att bjuda in denne själv och arrangerar kursen. Att ta möjligheten är att upptäcka kursen och faktiskt anmäla sig.
Vilken dum fråga – vill man något gör man väl det om chansen ges? Är det verkligen så… Jag tycker om Emenems låt som jag citerat i bilden (se youtube med full lyrics nedan). Vill verkligen att du reflekterar över alla möjligheter som ges – dagligen – hur ställer du dig till dem? Väljer du att ta dem eller att tänka ”tar det en annan gång … nästa gång, då! … passar inte riktigt nu…”.
Bli medveten om möjligheterna. Bara att läsa detta kommer att göra dig mer medveten – börja leta i vardagen.
Ta chansen. Nej, jag menar inte att du skall kasta dig in i saker, men börja tänka JA innan du automatiskt säger nej. Faktiskt fundera där och då på att ta chansen.
Lycka till!
Julklappstips! Den 27 december drar vi igång igen med tävlingspsykologikursen online. Perfekt att ge bort till någon du tror behöver det eller varför inte önska sig själv!? Ta chansen, eller hur var det.
…för mig finns det saker jag inte KAN kontrollera och dessa får jag helt enkelt lära mig att HANTERA och/eller ACCEPTERA. För att ta exempel:
Har du tänkt tanken någon gång: tänk om jag haft den där hunden, eller all den tiden som de tycks ha, eller så mycket pengar som den eller haft en lika hjälpsam sambo som… DÅ hade minsann även jag lyckats!
Måndagmorgon – nu jäklar gör vi en grym vecka av detta!
Såg en sådan bra bild på instagram för ett tag sedan. Två personers liv jämfördes där den ena sov och sov och tog det lugnt, festade innan tävling etc. Denna andre steg upp innan jobbet för att träna, spenderade helgerna med att träna eller tävla. Resultat på tävling: person 1 förlorade efter person 2.
Kommer ihåg när jag sitter framför juryn inför uttagningen till Atleterna 2014 och får frågan:
Vi pratar inom idrottspsykologi ofta om att SKAPA sina möjligheter. Inom samma område finns att våga TA möjligheten när den uppenbarar sig.
Eva Marie Wergård 