Att kunna förändra sina mål är något jag tycker att man bör vara beredd på. Plötsligt kan korken släppa, och då vill du ha nya saker att sikta mot. 2006 var lite av ett genombrottsår för mig och Piraya. Vi gick från klass 2-3 på bara ett par veckor och våra mål för det året förändras ständigt.

Du vill sikta framåt! När vi väl kvalat till SM var det certen vi ville åt. Under Oskarsströms årliga tävling lyckades vi kamma hem hela 4 cert på RAD! Minns så väl hur folk hurrade och grattade första certet, sedan andra certet. Tredje certet samma dag var det mer *blink blink* ”jasså ni tar alla cert idag ni” 😉 och nästa dag när vi tog fjärde certet var det liksom ingen överraskning längre…

Så här efteråt kan jag tycka att jag inte gladde mig fullt ut åt alla cert (som tur var så fyllde Åsa år, så det blev Ålandspannkaka och firande på kvällen!), för när väl respektive start var över hade jag fokus på nästa start. Det innebar att jag var supernöjd, verkligen, men jag nöjde mig inte! Samtidigt… med den känslan drevs jag framåt.

Vet att vi pratade i somras på ungdomslägret i Sjöbo att när du når ditt mål kommer ibland känslan ”borde det inte kännas häftigare att nå sitt mål än så här?” Kom då ihåg att resan är det största äventyret. Målet är en stor bonus, och dessutom ytterligare ett steg mot nästa mål.

Känner du igen dig eller upplever du det på något annat sätt?

Nu kommer vi till ett av de största ämnena inom idrottspsykologi, målsättning! Att skriva allt skulle kunna bli en mindre bok, så jag väljer helt enkelt godbitarna. Mycket har ni dessutom redan nämnt i alla kommentarerna – grymt!!

För att underlätta för mig själv när jag funderar igenom mina mål sätter jag upp dem enligt modellen S.M.A.R.T-mål:

S – Specifika

M – Mätbara

A – Accepterat

R – Realiserbart

T – Tidsatt

S Ett specifikt ml kan vara att lära sin hund 12-pinnar slalom, eller om den redan kan slalom, lära den att hantera x-antal störningar i slalom. Konkretisera dessa störningar genom att skriva upp dem: mitt mål är att min hund genomför slalom trots att: jag går bakom hen samtidigt i slalom, jag kastar leksaker framför och bakom hen, jag springer 90° ut från första pinnen, jag ramlar och rullar runt etc.

M Eftersom jag har satt upp olika kriterier kan jag också bocka av dem om de uppnås. Genom att kunna utvärdera målet blir det lättare att i efterhand fundera igenom vad som gick bra och vad som gick mindre bra. Att ha som mål att ”bli bättre på slalom” kan vara för brett, försök hitta delar som gör det mätbart varför ni blivit bättre på slalom, t ex vi kan ta slalom från båda sidor.

A Tror du på att ni kan genomföra det uppsatta målet? Att acceptera och tro på målet är en del av målsättningen. Tror jag inte på det finns det risk att jag ger upp vid hinder istället för att taggas av dem. Affirmationer kan vara ett sätt att jobba sig igenom en acceptans, liksom att dela upp målet i mindre bitar så att varje delmål/mellanmål känns uppnåeligt.

R Självklart måste det vara realistiskt. Sätter man ständigt upp mål som är orealistiska finns risken att man slutar tro på att man klarar av något. Men för den delen behöver målet inte vara för enkelt – jag tycker definitivt att du skall ha mål som är småkittlande ”kommer jag verkligen klara detta?”

T Slutligen vill du sätta en tid för målet. Det är väldigt lätt att säga ”jag vill kunna slalom” och sedan händer inte mycket mer, som TED talket jag lade upp. Sätter du däremot upp en tidsfrist kommer du att jobba hårdare, för du behöver träna lite varje dag/varje vecka.

Ink it don’t think it
Visst, tala inte om för alla och envar att du vill uppnå ett specifikt mål, men skriv upp det för dig själv! Hur skall du kunna komma ihåg vad du hade för mål den 1 januari om du inte skriver upp det? Dessutom blir själva uppskrivandet en form av grundaffirmation och det är lättare att gå tillbaka och faktiskt SE vad det är du siktar emot. Framför allt i tider då det känns motigt.

Prestationsmål och resultatmål
Vi har varit inne på det förr, med prestationsmål jobbar du mot målet att vinna över dig själv, medan med resultatmål jobbar du mot att vinna mot andra. Du kan absolut ha resultatmål, men gör du ett grym tävling kan du inte kontrollera för hur andra presterar. Kanske hade någon annan en ännu grymmare tävling och vinner över dig. Då är det viktigt att du också sätter upp mål för din egen prestation. Vem skall du vinna mot när du är bäst i världen om inte mot dig själv?

Vad göra du när det inte gick som du tänkt dig?
Ibland blir det inte som jag har tänkt sig, jag eller min hund kan skada oss, jag kan få för mycket jobb eller något annat händer som gör att målet jag satt upp blir svårare att nå eller till och med omöjligt. Tycker att Em gjort ett superbra och reflektivt inlägg om just detta. Hur reflekterar du över det?

Vad har du själv för tankar och tips om mål?

För att inte bara beskriva mitt eget perspektiv har jag bett tre vänner (Malin Fahlén – lydnad, Jennie Ejneroos – agility och Eva Karlsson – vallning) beskriva hur de taggar inför tävling. De tävlar alla i flera discipliner, men jag bad dem beskriva specifikt för tre olika discipliner. Det är rätt mycket text, men väldigt nyttigt att läsa igenom och sedan fundera igenom:

• Hur taggar jag inför tävling?
• Taggar jag olika för olika discipliner?
• Känner jag igen mig i det som står, på vilket sätt är jag annorlunda?

LYDNAD(bruks): Malin Fahlén med Vegas

Jag heter Malin och min hund Vegas och jag tävlar i diverse hundsporter. Vi brinner lite extra för lydnad och bruks. Vi tävlar i elitklass i lydnad. Jag brukar inte bli så speciellt nervös inför start mer laddad. Men lite spänd blir man ju alltid men det hör till. Så här ser vår tävlingsdag ut.  Vi kommer till tävlingsplatsen och Vegas får alltid hänga med mig för anmälan och lottning. Där startar vår dag som ett team. Vi gillar att åka i väg och tävla själva men om vi ska ha publik med oss så får de följa med på ett villkor, prata inte och följ inte efter oss när vi värmer upp.

Efter lottningen går vi ner till den plan där tävlingen ska vara. Jag ställer våra grejer på någon bra plats. I väskan finns allt som vi behöver, belöningar till Vegas och träningsgrejerna. Inför sitt och plats i grupp värmer vi upp med just sitt och ligg. När dessa moment är avklarade springer vi till väskan och mumsar på tex leverpastej. Innan det är dags för själva lydnadsprogrammet så värmer vi gärna upp med våra svagare moment, så att jag får en extra chans att belöna dessa. Just för tillfället är det rutan, vittring och fjärr som jag gör en stund innan vi ska in. Om vi har ett sent startnummer så tittar vi på något ekipage så att jag vet hur banan är uppbyggd. Samt att jag tittar på hur fritt följ momentet börjar.

När det närmar sig vårt nummer så värmer jag gärna upp genom att göra starten i fria följet. Om vi har ett tidigt startnummer så värmer vi ändå alltid upp med fritt följ och då när jag belönar honom så får han springa till väskan och hämta sin belöning. Så att han vet vad som väntar efter att vi varit inne på plan. Precis innan start ställer vi oss i närheten av ingången och tränar kontakt. Innan vi ska in så frågar jag Vegas om han är med? och om vi ska kööööra?!!, ska vi tävla!!? säger jag och så går vi in på plan. När vi har gjort programmet så springer vi till väskan och leker och äter något gott. En lååång belöningsstund har vi då. Och detta gör vi såklart oavsett resultat.

Jag har två stora mål för tävlingar och det ena är att vi så klart ska ha kul, att vi ska vara där inne och prestera som ett team och det innebär att jag ska hjälpa min hund. Tex genom förberedande signaler, som jag har till varje moment. Den andra är att vi ska prestera lika bra på tävling som vi gör på träning. Och det är ett svårare mål såklart. Jag personligen tycker att attityden och känslan är viktigare än resultatet. Därför kan jag vara nöjd med tävlingar som vi har fått sämre poäng med om attityden och känslan har varit den rätta än om betygen är topp men känslan dålig. Vi tävlar för att få ett kvitto på om vi har tränat rätt.

AGILITY: Jennie Ejneroos och Felix/Robin

När jag ska tävla (agility) blir jag sällan nervös, jag har snarare svårt att tagga till. Jag presterar som bäst NÄR jag trots allt blir nervös, vilket jag blir när jag har någon form av press på oss. Det kan vara en final på U-SM då vi legat i topp inför finalloppet och ”måste” nolla för att placera oss. Det kan vara att starta sist i laget och veta att det hänger på oss. Jag presterar även bra när jag är irriterad som jag blev t.ex. den gången då det var rörigt vid inropet och vi fick byta startnummer fyra gånger och sen springa direkt in på banan. Den känslan (adrenalin) smittar även av sig på Felix – som då också blir extra taggad!Mitt problem är att hitta den känslan av att vara nervös/taggad vid ”vanliga tävlingar”. Min känsla är att jag inte är en tävlingsmänniska, jag har inget ”behov” av att vinna och jag vet att chansen att jag & Felix (Engelsk springer spaniel) skulle vinna en klass 3-tävling lär räknas i promille. Skulle vinsten i sig vara det jag jagar skulle jag byta ras, men jag tävlar mot egna mål som att t.ex. plocka SM-pinnar, prestera bra utifrån VÅRA förutsättningar och klyschan: ha roligt! 🙂 Och roligt har vi, men däremot så ÄR det extra kul när det går bra, men genom att intala mig själv att det faktiskt inte gör något alls om vi misslyckas har jag samtidigt satt en mental spärr för att faktiskt lyckas! Ska vi trots allt ha en chans så måste jag ju jobba på och springa fort! Jag är ofta för loj och ofokuserad när jag går in på banan, vilket gör att jag istället för att peppa min hund och springa järnet – inte jobbar ordentligt, mesar ur blindbyten etc. och då stoppar upp farten. Jag går igång på när jag hör ”folk” ropa och heja utanför banan – men jag behöver hitta fler sätt att tagga till och få lite ”jävlar anamma” innan jag går in på banan! 🙂

VALLNING: Eva Karlsson och gänget

När jag läste idrottspsykologi för Plate berättade han om en teknik som de börjat undersöka närmare: cybervision!

Den går ut på att direkt innan du skall in på banan tittar du på en film på det ”perfekta utförandet” av banan. Antingen ditt eget eller någon annans. Genom att titta på detta är tanken att du helt enkelt lättare kommer in i rätt rytm och känsla. Lite som en live visualisering.

Det intressanta är att det inte behöver vara samma bana, eller sekvens. Det räcker att filmen väcker de rätta känslorna hos dig. Det finns ju massor av film på nätet att inspireras av. Bara att sätta sig och kika innan du åker iväg på nästa träningspass för att testa hur det känns.

Jag tror att denna teknik är speciellt bra på personer som har lätt att härma andra. På kurs ser jag ibland just hur en del bara genom att titta på andra sedan kan genomföra till exempel ett perfekt framförbyte.

Tror du att detta skulle kunna vara en teknik för dig?

Out-n-out Anna har gjort ett grymt bra inlägg om att det skall vara roligt att träna, för då tränar du!

Detsamma gäller såklart mental träning. För att det skall fungera behöver du tänka på det ofta, inte bara ibland. Det är som vilken träning som helst, DU behöver lägga tid på det. Gör du det enklare och roligare, gör du det oftare och bättre.

Ett exempel på hur du kan göra den mentala träningen roligare är att göra som jag gjorde 2008. Jag hade ett projektarbete vid Uppsala universitet där jag skulle undersöka sambandet mellan bitterreceptorer och alkoholism… det jag hade i uppdrag var att göra så kallade PCR och sedan analysera provsvaren. Enkelt beskrivet så går det till som så att jag varje dag hade ett 100-tal provrör som jag fick mäta upp ett antal olika vätskor i – tänk er att röra ihop kaksmet i 100 olika kärl – om och om och om och om igen…

För att göra flera flugor på smällen samtidigt tog jag chansen att träna min koncentration medan jag stod där. Jag tränade genom att försöka fokusera bara på det jag gjorde och ingenting annat än på det jag gjorde. I början lyckades jag fokusera ett par 30-sekunder innan tankarna flöt iväg och jag funderade på vad jag skulle träna med hundarna senare på kvällen… 😉 Men med träning kunde jag hålla fokus på det jag gjode längre och längre tid. Min koncentration blev bättre, jobbet blev bättre och träningen blev bättre – tada!

Ett annat tips gav Maria under vår studiecirkeln i Stockholm tidigare: att köra sina affirmationer i hissspegeln – du gör ju ändå inte så mycket annat i hissen. Tas chansen att träna!

Hur skulle du kunna göra träningen enklare och roligare?