Det är väl ingen som kan undgå min agilityabstinens? Lika bra att göra något bra utav den istället för att explodera inifrån. Något bra är att surfa agility.
Till exempel såg jag att domarna på FCI-WC kommer att bli: Jirina Mackova (CZ) & Kees Stoel (NL). Kolla in Kees hemsida för provsmak av banorna. Kees skall dessutom bland annat döma under Stavangerveckan jag tidigare skrivit om i bloggen.
Tummen upp för arrangörer som bjuder in domare från andra länder. På det sättet får vi större bankonstruktions-mångfald (biologen i mig talar). Tror att det gynnar både oss tävlande och andra domare som är på plats och dömer.
Har man inte facebook (*harkel* Jo!) så kanske man missar saker som kommer upp. Om det är någon som missat det så har det kommit upp en hemsida för European Open 2012. Än har det inte framkommit hur de svenska deltagarna skall plockas ut, tror att det är 60 ekipage som får vara med totalt, så det är ju en anledning att med spänning följa nyhetsuppdateringen på denna hemsida!
EO är definitivt en tävling som vi vill vara med på nästa år. Siktet inställt!
Fick en länk av Martina där de berättar om Gundes mystiska sjukdom. Liknar mina symptom. Kanske finns koppling. Kanske inte. Oavsett. Jäkla strunt!
Var på lungröntgen idag. Vi får väl se om de hittar något, men med senaste nätternas hostanfall kan jag konstatera följande:
1) Hostar jag liggandes på rygg tränas övre magmusklerna.
2) Hostar jag liggandes på magen tränas nedre magmusklerna.
3) Andnöd är INTE roligt!
Gunde alltså. Är det ett litet omen om att jag skall skaffa skidor när jag blir frisk. Lagom till snön kommer. Hmm… tolkar det nog som det. Bra när jag kan tolka saker som jag själv vill.
Ikväll fick Trulssan springa vidare till de sälla jaktmarkerna, 16,5 år. Vår första papillon.
Minns det som igår, när mamma berättade att vi skulle skaffa liten hund. Vi, bruksfamiljen #1. Då med 5st labbar och 2st schäfrar. Tjänstehundar och familjehundar. En pappis liksom? Det är ju en trasselsudd? Har vi damm under soffan?
Anledningen till denna svartvita fara var för att mamma 20 år tidigare hade sett en liten pappis gå in och spöa skiten ur de stora hundarna på en lydnadstävling. Hunden gjorde det så självklart och med en sådan säkerhet. Då hon såg denna lilla tvåfärgade hund tänkte hon ”en dag, en dag skall jag också ha papillon!”
Nu skulle vi alltså åka för att hämta hem en trasselsudd. Det var snöstorm minns jag. Bara norrlänningar som ger sig ut för att köpa hund i sådant här väder, skämtade mamma. Väl där blev vi kära. Det var en svartvit kavat liten grej som hoppade rakt in i våra hjärtan: take me or you will regret it!
Väl hemma fick vi snabbt lära oss att med liten hund i huset får man lov att inte lyfta fötterna för högt – det pep så konstigt då. De stora hundarna blev snabbt varse om att om pappisen ville fram, ja då var det bäst att flytta sig. Givakt! Hon hade pondus vår Trulssa.
Det är så jag minns henne. Kavat. Hon älskade alla. Go och glad. Pepparkorns ögon och nos. Vänlig. Älskvärd. Varm. Ville ligga nära. Pussas. Med på allt. Hennes dova skall *boff*. Ett rent glädjepiller. Pappisfnatt Svansen i topp – framåt!
Att hon dessutom är Pirayas mormors mor och därmed Tigras mormors mormor gör henne än mer speciell. Det är tack vare henne jag idag delar livet med två dammtussar som dagligen ser till att skapa ett leende.
Stor kram till mamma, som jag vet nu saknar sin ljusstråle. Önskar jag kunde vara där hos dig. Hon är bäst Trulssan! Vår ljusstråle!
Fick precis meddelande på facebook att det skall anordnas en agilityvecka i Stavanger, Norge, 1-7 juli. Hur roligt som helst!
Med en veckas vila är det sedan dags för Jutlandia cup i Vejle, Danmark, 16-21 juli.Vilket säkert kommer att bli en jäkla agilityfest med tanke på årets agilityfest.
Vi hade ju hur roligt som helst i år, både i Norge och i Danmark. Hur skall vi då kunna välja mellan dessa två veckor? Känner att vi behöver välja – vi har varken tid eller råd att åka på allt.
*Har ännu inte kikat på de agilityveckor som brukar vara här i Sverige, och som vi hoppade över i år (om vi inte räknar vår snabbvisit med dubbelseger med laget under Gagnefveckans första dag 😉 ). Även de är roliga att åka på, och där kan vi trots allt samla på oss SM-pinnar.
Ok, hur ser vågskålen ut? Blev en viss brasklapp när det visade sig att Jutlandia kommer att bli en inofficiell agilityvecka, utan chans att kunna erövra cert. Har frågat angående Norgeveckan och inväntar svar. Det är ju som så i Norge att det bara delas ut ”riktiga” cert på NKK-tävlingar, och för att bli champion i Norge behöver man just ett sådant ”riktigt” cert.
Nu tycker jag att cert inte är allt. Själva prestationen på agilitybanan är det som räknas. samtidigt, det är ofta certen som lockar dit de största startfälten. Eller? Anar vi en förändring. Börjar certen devalveras och inte betyda allt? Hur är det med tävlande från de andra länderna, kommer de för certen eller för startfälten tro? Eller helt enkelt för upplevelsen!
Har tävlat i de nordiska länderna Finland, Danmark och Norge, det skulle vara roligt att åka längre nästa år. Var sugen på att åka på BAT-agility i Polen, men eftersom det var snordyrt att ta med bilen på båten stod vi över nu i höstas. Nästa år kanske?
Får ta ett snack här hemma om hur våra sommarplaner ser ut nästa år innan vi spikar något.
Inspirerad av Elins inlägg om träning funderade jag vidare på hur vår träning ser ut. Ritade lätt schematiskt upp vår säsong , eller i alla fall så som jag tänker att jag vill att vår säsong ser ut. Förändringar kan alltid uppkomma, men i stort så är min tankegång ut såhär.
Uppbyggnad (blå). För enkelhetens skull börjar vi med det blåa fältet. Det här är under janurai-mars, ca 2,5 mån. Här har vi vilat en hel del och nu börjar vi bygga muskler som skall vara grund för resten av säsongen. Vi jobbar med styrka, spänst, smidighet och grunder. Tränar agility, men framför allt jobbar vi med grunder, belönar upp olika delar och kör till en början korta sekvenser. Mot slutet ökar vi till allt längre banor. Finns tävlingar under denna del, och visst åker vi på dem, men det är på sin höjd en 2-4 starter per månad. Det paradoxala är att t ex Kistamässan är i början av januari, med hela 10 starter(!). Men, eftersom vår vila inte är vila i form av att ligga på soffan, så har jag ändå valt att starta dessa lopp under åren (antingen på Eckerö, Kistamässan eller på My Dog), men i åtanke har jag alltid att vi inte är helt färdiga.
Samtidigt. Många gånger, just för att vi har vilat, har vi presterat riktigt bra under uppbyggnadssäsongen. Allt beror på hur du ser på vila.
Tävlingsäsong 1 (grön&orange). I slutet av mars/april drar säsongen igång på allvar. Nu är det tävlingar var och varannan helg och dessutom tävlingar med flera starter på samma dag. Denna första delen av tävlingssäsongen håller på till SM (tredje helgen i juni) för vår del. Nu handlar det mycket om att förbereda sig inför uttagningar och SM. Träningsmässigt jobbar vi vissa pass med teknik, men mycket handlar om att hålla ihop. Under de veckor då det är allra mest starter tränar vi minst, vissa helger kan det bli uppemot 6-8 starter. Mycket handlar också om vad hundarna behöver, Piraya tränar jag mindre och Ozelot mer.
Observera Vila (gul). Under denna intensiva del lägger jag in en kort aktiv vila på någon vecka. Här blir det ingen agility, men vi håller ändå igång. Visst kan vi träna på saker som återfinns i agilityn, så som target, runda stolpar eller liknande, men vi chillar mycket i skogen.
Sommarvila (röd). Efter SM tar vi det lugnt. 🙂 Ofta är det midsommar veckan efter, så vilan blir naturlig (har nog aldrig tävlat midsommarhelgen vad jag minns). En eller två veckor, beroende på vad vi känner för. Återigen, aktiv vila. Vi ligger knappast på latsidan fast vi kör inte målinriktad agilityträning.
Tävlingsäsong 2 (lila&grön). Juli-oktober är hyfsat intensiva månader. Träningen består främst av längre kombinationer och ”hålla-ihop-träning”. Visst kan det bli teknikpass på särskilda delar vi vill jobba med, men försöker lägga in dem i större sammanhang. På samma sätt som under första säsongen lägger jag in en aktiv vila (blå) även här. Denna vila sammanfaller ofta med löp, men från och med nästa år – då löptikar får starta – kommer vi kunna lägga denna vila mer flexibelt.
Slutligen har vi vår längsta och egentliga Vinter vila (gul) som är under nov-dec. Här kan det till och med i perioder bli riktig soffvila, beroende på helgdagar etc. Men detta gäller framförallt enskilda dagar. I början av denna period ligger ofta en av årets största tävlingar (Rättvik), och det är efter denna tävling vilan egentligen börjar. Dock har jag i år planerat ytterligare en start med Ozz, i december, men efter årets dundervila på två veckor så känns det helt OK att köra lite extra agility under november, för att sedan ta det lugnare under december.
Angående vila, är det allmän kännedom att vila ha en förstärkande effekt på resultat. För att komma i toppform behövs helt enkelt vila mellan all träning. Genom att lägga in småvilor under veckan och månaden och sedan några längre vilor under säsongen underhåller du fysiken, låter musklerna vila och jobba ihop sig för att inte tala om att den berömda polletten som ju så ofta trillar ner just efter vila. För att prestera, oavsett om det är psykiskt eller fysiskt, behöver du och hunden vila.
Saken är väl den, att nu när vi har mer eller mindre säsong året runt, är det lätt att glömma vilan. Men genom att planera sin tid får man, trots alla tävlingar, in vila här och där, och vips så löser årsplaneringen sig. Vet att många sjukgymnaster är oroliga för att agilityhundarna slits för hårt året runt och att det fuskas med vilan, men jag tror att vi agilityförare är mer medvetna än många av de andra hundsporterna om vikten av vila. Just för att vi inte behöver stressa under specifika säsonger kan vi med lätthet planera vila så som passar individen allra bäst.
Johanna gjorde idag ett intressant inlägg angående långbanor. Tror att hon har flera poänger. Själv märkte jag i början när jag körde långbanor att det var just i slutet det blev knivigt – det var som att min hjärna lade av vid 21-22 och jag gick i mål, trots att det fanns ett par hinder kvar. Nu har vi fått mer rutin i det hela och kan sätta långbanor på ett helt annat sätt. Helt klart bra träning!
Elin kör just nu threadlefokus, och frågade om jag visste eller hade någon bra threadlebana. Näe, det har jag inte. För att kompensera denna lack (Åh vad roligt, har skrivit så mycket på engelska att jag skriver engelska ord utan att tänka på det. Humor. ”avsaknad” skall det såklart stå) i banbiblioteket knåpade jag ihop en 28-hinders threadlebana.
När jag satt och ritade funderade jag i banor om: hur, var, när? Till tunnel. Efter tunnel. Slalom. Hinder på rak linje och hinder i trappformation. Ligga före och ligga efter, måste/måste inte. Bakombyte eller framförbyte innan och efter. Det finns många situationer threadlarna behöver sitta. Well, om någon kör banan får ni gärna berätta om era tankar kring banan – även om ni väljer att köra delar av den. Kan tyvärr inte testköra den själv just nu. Men om inte snön kommer riktigt än kanske vi hinner. Håller tummarna.
… och fortfarande horisontal. Tycker att Jessica beskriver det fenomenalt i ett av sina blogginlägg och tidigare också hur träning ger abstinens. Om jag har abstinens, vad tror ni då att hundarna har? Kolla in blickarna ovan bara. Som tur är har jag världens mest tålmodiga rovdjur omkring mig, att Charlie är en ängel vet ni ju redan. Ligga på min mage och mina ben verkar vara en helt OK sysselsättning. ”Ligger du still morsan, ligger vi still. Bara vi är tillsammans med dig.” Värre är det när jag reser mig upp: ”Heureka!! Hon är frisk!!” Sorry vänner, inte denna gång heller. Men snart!
Pratat med folk i min närhet (the Sara) och läkaren. 2-4 VECKOR får jag räkna med. Veckor. Inte dagar. Mycket virus och bakterier i omlopp just nu. Får väl helt enkelt se detta som en tidig vila för både mig och hundarna. Idag bestämde vi oss i alla fall för att avblåsa Jokkmokk, och det är nog det som gör mig mest ledsen just nu.
Vi, Simon, hans mor, alla hundar och ja, skulle åka upp tillsammans. Hälsa på mina älskade mostrar, tävla agility, gå i Muddus nationalpark och njuta av att vara ovanför polarcirkeln igen. Besviken. Men. Norrland finns kvar. Och nu är vi än mer peppade att åka upp vid ett annat tillfälle.
Siktet är inställt på vila, vila och ytterligare vila. Handfast och konkret mål.
Innan jag däckade totalt, för dryga veckan sedan, hann vi med ett par dagar i fårhagen. Det är verkligen hösten som är min absoluta favoritårstid! Får mig alltid att tänka på ridningen och min tid i stallet, och vad är då inte bättre att tillbringa vackra höstdagar än bland fåren och göra det bästa vallhundarna vet.
Trots att all träning har fokuserats på allt annat än vallning sista tiden skötte sig båda över förväntan. Under helgen, då Ozz & Pi var iväg, åkte Simon & Charlie och vallade ytterligare ett par pass. Träningen gick bra, vilket gjorde att jag bara längtar än mer ut till hagen nu. Hoppas på en mild vinter, för då hinner vi tillbringa en hel del tid hos fåren innan snön kommer.
Är också sugen på att gå kurs igen. Evigheter sedan. Hade chansen för Peter nu i höstas, men det hanns inte med. Sedan vill vi självklart ner till Skåne och hälsa på finaste familjen Benterfalk Thelander för en kvalitetshelg med vallning och agility – och njuta av Patrics god mat. 😉 Frågan är bara, när? Får helt enkelt ta och smita iväg snart!
Stort tack till Britt och Lotta för att vi får vara fårhjälp!
Tyvärr kan jag inte visa hur jag har gjort en sele, av tre enkla orsaker:
1) Jag har ingen symaskin
2) Jag kan (vill) inte sy
3) Jag köpte sele till Ozz och har alltså inget att visa upp..
Som tur är så är alla inte födda med snickargener, utan ger sig mer än gärna i kast med utmaningen att sy sin egen sele. Gå in på Marlenes hemsida och få massor av tips om hur du kan sy en sele som sitter som ett smäck på just din hund. Till och med jag blir sugen på att skaffa symaskin efter att ha läst inlägget!
Det är väl ingen som kan undgå min agilityabstinens? Lika bra att göra något bra utav den istället för att explodera inifrån. Något bra är att surfa agility.
Eva Marie Wergård 