… är det bästa med dagen! Mysgurkan är hemma och nu skall det väl mycket till om jag inte skall bli frisk, med dubbla uppsättningar pappisar och Border collies för att kurera mig.
Tack för hjälpen Daniel!
Gänget samlat nu kan vi göra natt. 🙂
Back on my shoulder
Hon är tillbaka och vilar nu på min ena axel, som hon alltid gör. Min älskade guld-fisk Piraya!
Jättestort tack till Emma som tagit så väl hand om henne, skickat ständiga uppdateringar med bilder och kört grymt bra agility tillsammans med Pirri!
Gammal norrländsk huskur
Skriver om hur jag saknar sport-rovdjuren, men! Kvar hemma ligger ju världens finaste mys-monster. Extra kryddiga eftersom Tigra löper. 😉
Jag är ju inte direkt roligast, men igår var de och vallade med Simon medan jag sov (Tigra hejade på när Charlie körde) och kom sedan hem och myste. Utan pappis på magen och bc på benen blir man inte frisk… Gammal norrländsk huskur!
Kom igen!!! Bli frisk nu och häng med ut!!!
Fler SM-pinnar rapporteras
Glömde ju meddela att även Ozz med laget Fort-farande lyckades få till en SM-pinne. Vår tredje, så nu är vi halvvägs till SM!! Grymt bra jobbat laget!!
Ozz och Tess är lättroade. 🙂
Extra stort grattis till Pirayas handler Emma som igår med Borat tog sista pinnen och är nu kvalade individuellt till SM för första gången!! Jättegrattis!
Nu håller jag tummarna för dagens lopp och längtar till ikväll då båda kommer tillbaka hem hit.
Lycka
Lycka är att få SMS-rapporter och bilder på hur bra rovdjuren har det. Det gör allt så mycket bättre. Både Piraya och Borat har myst i sängen i natt och bildat sin egen lilla flock mot världen – minikonspiratörer 😉
Emma & Piraya har nu debuterat i laget, med flygfisk på balansen men i övrigt nollat. Så jäkla bäst! Laget slutade trea – wohoo!
Tänk, vad skönt det är med mobil. Instant information – I love!
Nattvaka med beslut
Inte sovit många timmar i natt. Kl.00 låg jag i sängen, men kl.3.23 såg jag ingen anledning till att ligga kvar för all hosta, utan steg upp och har fördrivit tiden med att mysa med hundarna och kolla på film (Drive). Tagit hostmedicin, men det hjälper inte. Var hos läkaren häromdagen, hostar jag lika mycket på måndag skall jag tillbaka. Men innan dess vill jag ju vara frisk!
Daniel & Tess, från vårt lag Fort-farande, var och hämtade Ozz i onsdags. Redan då kände jag att jag inte kommer orka köra 14 lopp i helgen. Hon fick åka tidigare för att de skulle ha några träningspass att köra ihop sig på. Nu i natt beslutade jag mig även för att Piraya får åka upp tillsammans med Emma & Borat (PapilLONE Stars) utan mig. Jag orkar ingenting.
Tycker verkligen det är jobbigt att lämna bort rovdjuren. Har ont i magen och… är det liksom värt att köra lag och behöva skicka iväg dem utan att man egentligen vill? Nu litar jag på både Emma & Daniel att de skall ta väl hand om dem. Ändå har jag en stor klump i magen. Både Piraya & Ozz är vana vid att andra har hand om dem och de köper det mesta. Daniel har ju haft Ozz flera gånger när jag varit iväg. Piraya har jag alltid kunnat skicka med Åsa och vetat att allt är bra. Både Åsa och Emma har pappis och vet om att det är små hundar, vilket är en tanke som hjälper. Samtidigt, jag vill ha dem nära mig. Småplupparna.
Mina älskade, älskade vänner ❤
Lermonstret till ras-specialen 2011
Kan meddela att Piraya och jag kommer att åka ner till Vårgårda och tävla Ras-specialen om ett par veckor. Det är de tre bästa hundarna ur respektive ras från Årets agilityhund 2010 som kvalat. Det är alltså tre hundar från varje ras i respektive storleksklass, tre pappisar, tre sheltisar, tre pudlar etc. i small. Rolig idé!
Det var det här med skofetisch…
För drygt ett år sedan, i juni 2010, skrev jag om min fetisch för träningsskor (övriga skor är i stort sett obefintliga i vår garderob) och hur det hela började. Denna fetisch har inte förändrats på något sätt; efter förra årets ansträngning av hälsenan har min syn på hur viktiga skor är till och med eskalerat. Rätt skor är A&O!
Låt mig nu presentera mina nya favoriter på listan över underbara skor som är ett måste i skohyllan!
Meidl Kansas GTX W
De här vandringskängorna är super! En dröm att gå i och fullkomligt vattentäta. Hade dem i Jämtland i somras och att ta sig genom ankelhöga jokkar var absolut inga som helst problem. De höll för allt. De är eventuellt något tunga, om jag jämför med Simons Keylands Zephyr (som även Jo är grymt nöjd med), men det är inget som jag personligen stör mig på. De är verkligen super nu under hösten i leriga skogar.
Inov8 x-talon 212
Det är ett gäng agilityförare som började använda dessa för ett antal år sedan, och förra året köpte jag ett par och jag kan bara säga WOW! Det här är skor som aldrig sviker! De har suveränt grepp i alla riktningar utan att tugga sig fast i marken, superlätta och ursköna. Jag använder dem bara på banan, men mina vänner (utan problemfötter) har dem när de är ute i spåret och tycker de fungerar för både löpning och promenad i skogen. Jag har aldrig fått ont av dem, men vågar inte längre chansa när det gäller skor, i alla fall inte under tävlingssäsong.
SALOMON XA Pro 3D Ultra GoreTex
Slutligen har vi mina nya Salomon. Detta är samma typ som de jag visade på bilden igår, fast de på bilden igår är drygt fyra år gamla. Oj! Vet att man skall byta skor varje år eller var 100 mil, men… tja, de skorna är de som fungerat på mina fötter utan att jag fått ont, så det har blivit kvar. Vågade definitivt inte byta skor till SM, men nu har jag ju ett drygt halvår på mig att jobba mig in i ett par nya skor innan nästa omgång.
Funderar mycket på det här med skor och hundfolk.Vi går sjukt mycket mer än många andra, till och med i jämförelse med de som tränar. Har frågat runt och mellan 5 km och 2 mil per dag är vad hundfolk omkring mig ligger på i promenadlängd per dag. Detta är något som jag oftast påpekar till skoförsäljaren, som oförstående tittar på mig. Var 100 mil bör du byta… ok, det vill säga en tre gånger per år? Ok, nu har vi inte samma skor året runt, men det ger ändå ett visst perspektiv hur kort livslängd många skor har. Inte konstigt om vandringskängor håller en ”livstid” om de bara används vid fjällvandingar ett par gånger per år och inte dagligen, i ur och skur. Vidare beror det såklart på vad man går på för underlag. Vi går blandat, främst på grus eller skogsmark. Asfalt sliter ju bra mycket mer än fjällstigarna vi gick på i somras.
Ett tips från min Foppa-coach från norr: ta dina gamla utnötta gympaskor och ha dem när du springer intervaller på myren. Sedan var det bara det där joxet med att hitta en myr söder om dalälven… Men du som bor granne med en myr kan ju tänka på det. 🙂
Kontentan: vi sliter sjukt mycket på våra fötter – se till att ha bra skor på dem!
Ps. till HU-tjejerna (Huddinge undantag för ni har grusplan 😉 ): nästa år vill jag se er i skor som är gjorda för gräsunderlag. Är lika skraj varenda gång jag säger åt er att springa fortare och ser hur ni slirar. Fotbollsdojjor är inte så dyra och ni skulle inte spela fotboll utan fotbollsskor. 🙂 Ni är ju bäst och förtjänar det bästa!
Tick tock
Min utsikt idag. Igår låg jag i soffan. Idag ligger jag i sängen. Tur att jag har mina älskade, trogna och tålmodiga följeslagare nära oavsett var jag befinner mig.
Observera ”pappishålet” till vänster i bild. Även de minsta behöver kunna ta sig upp och ner i vår loftsäng.
Dragtankar & träningsanalys
Nu medan jag är sjuk har jag tid att fundera mer kring det här med draget, och framförallt planera framtida träningar och vad som krävs av oss för att ligga i topp.
I agility är det inte självklart vad som krävs. Visst, allt går på tid, det handlar om att genomföra banan så snabbt som möjligt, men det känns som att det är så många fler delar som skall stämma överens att ens svagheter lätt kan kompenseras av ens styrkor. Vi tar ofta tid på enskilda delar (slalom, kontaktfältshinder, serpentin vs innersväng etc.), men trots att jag har våra styrkor och svagheter i ryggen är marginalerna många och utgången beror ofta på hindrens placering, underlag, det odefinierbara och många fler faktorer. Planerandet inför draget känns på det sättet renare. Det handlar om att springa. Det handlar om att springa snabbt. Och det handlar om att hunden skall dra!
Trots sin renhet finns det, som tur är, flera delar att jobba på. Tycker att Anna-Carin har gjort en grymt bra lista över situationer att träna på. Delar att tjäna tid på och nöta in så att de sitter som ett smäck. Här snackar vi träningstänk, me like!
En sak jag tagit fasta på är att ett team inte är starkare än dess svagaste länk, och i canicross är det ändå föraren som är den svagaste länken – Ozz springer helt klart snabbare än vad jag gör. Kan jag springa snabbare och längre har vi kommit långt. Läste ett av Marlenes mål, att hon vill kunna springa xx antal km/h – utan hund: inspirerande tanke. Tänk snabbt utan hund och lägg sedan på hjälp från hunden – jäkligt snabbt team!
Den andra saken jag verkligen fick känna på under själva tävlingshelgen är vilken skillnad det blir i mitt eget löpsteg när hunden drar. Som jag tidigare skrivit hade Ozz inte tänt i draget tillräckligt, men de gånger hon drog fick jag enorm stor hjälp. Wow vilken skillnad! Därför behöver vi definitivt jobba mer med draginstinkten (uttrycker sig dragfolket så?).
- Spring snabbare – orka längre!
- Tänd på drag – jag vill att Ozz har samma blick som på bilden från intervjun!
Hur snabbt behöver vi springa? Vinnaren i grupp CW B sprang på 4,5 min/km och vi sprang på 4,8 min/km. Det är 30 sekunders skillnad per kilometer. Jämför jag sedan med vinnaren i CW C (klassen där polarhundarna springer) hade de tider omkring: 4,0 min/km och CW A (räknas som den snabbaste klassen eftersom det är där de stående fågelhundarna och blandraserna får lov att starta – vi snackar långbenta och supersnabba hundar) hade de tider ner på 3,5 min/km, wow! Alltså en och en halv minut (1,5 min) snabbare per kilometer, vilket är mycket på en sådan här kort sträcka. Vi har att jobba på.
Det jag ser som vår styrka är upploppen, jag har snabb acceleration och springer snabbt, och mitt tävlingshuvud. Det jag behöver jobba mer på med mig själv är att få upp ett snabbare grundtempo och jobba med löptekniken i upp- och nedförsbackar. Oj, kändes som att listan på våra svagheter skulle bli mycket längre. Har jag missat något?
Om OM inte fanns hade Piraya varit diktator
Den bästa känslan efter denna helg är att vi har mycket mer att ge. De fanns alldeles för många ”OM” denna gång, ”OM” som för en gångs skull var konkreta och går att förändra och förbättra till nästa gång. Härligt! Jag är en person som ogillar copingfraser med OM: om det bara inte hade regnat – träna mer i regn då! Om det bara inte hade varit en man på plan – träna med män då! Om det bara inte hade varit för att… etc. Strunta i OM, ta det som ett tecken på att förbereda er bättre till nästa tillfälle. (Nu låter jag väldigt kategorisk… shit, om jag inte flickat med höften på årets agility-SM hade Piraya & jag legat femma inför agilityloppet, men vad hjälper det mig att tänka OM, OM och OM? Nada. Bara se till att hålla höfterna i schack nästa SM. Det är vad jag kan göra).
Vad skall vi jobba med för att minska antalet OM?
- Bättre utrustning! Den absolut värsta sortens om som finns. Är så jäkla megaglad över att just Malin var vår bilgranne så att vi redan nästa dag kunde ta bort det störande momentet av byxor som åker av och midjebälte som åker upp. Tror även nya skor kan vara en smart grej, eller vad tror ni (se bild nedan)?
- Jobba med Ozz drag för att få henne tänd. Se till att betinga vårt upploppsord ännu bättre – även med mig i släp.
- Bättre uppladdning, det vill säga inga fler stegtävlingar innan tävling.
That’s it! Hur bäst som helst. Kan säkert komma på fler ”OM” om jag anstränger mig – men varför anstränga sig? Dessa är de som konkret poppar upp i mitt huvud och som relativt enkelt går att jobba med och tänka på. Hurrey! Vi är laddade och känner oss redo att ta tag i träningen.
Nu vart jag ju än mer träningspepp – längtar!
Eva Marie Wergård 