När mobilen larmade var det fortfarande becksvart ute. Nu är det ljust. Skönt. 🙂
Stegutmaningen går fortsatt framåt. Igår tog jag cykeln till jobbet och fick ihop dryga 27.000 steg. Idag har vi möte inne i diplomatstaden, oh yes, cykel dit. Pratade m Maria B (har Good girls Tetra) som är idrottslärare. Hon gick 30-35.000 steg per dag! Wohoo vad bra! Tänkte därför ha som ett mål att gå minst 32.000 steg någon av dagarna.
Just ja, senaste tiden är det flera som tackat mig för pepping jag gett i olika sammanhang (tävlingspsykologin, agilitykurs och liknande) som fått dem att lyckas. Det har varit allt från att våga chansa till att hitta rätta känslan (ni skulle sett kurshundarnas slalom igår!) och första pris i lydnad till pinnar i agilityn. Jag blir så jäkla pepp själv av dessa lyckanden! Ni är grymma! 😀
Nu har det gått fyra dagar och det går bra. Riktigt bra. Peppande arbetskamrater och en tävlingssida som hela tiden visar var man ligger så man bara vill kämpa ännu mer hela tiden! Fanatisk ja…
De har bland annat en sida där man kan se ”Min sträcka” där man kan se hur långt man har gått och där man också kan sätta upp ett mål för hur långt man vill gå på en månad. Förval var Linkan, och det tyckte jag var mysigt eftersom jag ändå bodde där i drygt två år, men då jag redan kommit till Trosa så kom jag på den fantastisk idén att istället gå hem! Hem till mamma och pappa. 🙂 Så, nu är mitt mål att ta mig till Viskafors, drygt 400 km, på en månad. Plötsligt känns det ännu mer motiverande att uppnå målet!
Klockan stod på fem i morse. Besiktning av Smurfan – som gick superfint! Eftersom Bilprovningen är i samma stadsdel som Ursviks motionområde passade Ozz och jag på att träna och samla steg. Perfekt kombo!
Totalt glömt att blogga om värsta händelsen!! Ken Ramirez, the one and only, kommer till Sverige! Emma, Eva B och jag har fixat och donat i ett par månader och nu är det äntligen klart. Gå in på hemsidan och läs mer och ANMÄL er, ni kommer inte att ångra er!
Jag träffade Ken för första gången 2008 när jag gick doktorandutbildningen i djurträning i Danmark där han föreläste och coachade gerbilträningen. Han är en fantastisk föreläsare. Ödmjukast av alla människor jag någonsin mött. Svara på ALLA frågor som om de vore de viktigaste i världen. Skrivit djurtränarbibeln #1.Han är helt enkelt bäst. Alla kategorier. 🙂
Sedan att man får haka på Emma och Eva när de tränar på Nordens Ark är inte illa heller. Superimpad av vad de har åstadkommit där. Heja er!
Blir så glad av att läsa Camillas inlägg! Det är precis det där jag vill att alla skall få känna! När kopplingen sitter, gas och broms är korrelerade, kurvorna känns fina då… då är det bara att köra järnet! 😀 Såg kanon ut dessutom.
Igår på väg till Vallentuna stack jag förbi Djurmagazinet och inhandlade en sele, något jag dragit på för jag hade egentligen velat köpa en från dragråttan. Nu blev det inte så. Hittade instället den här selen som satt som ett smäck på djungelkatten, och dyr var den inte heller (Märke: Gresshoppa). Så dagens löptur blev debut i sele. Kul!
Vägde också in fisken och djungelkatten, 17.5 kg väger det större rovdjuret och bara 3,8 kg väger Guld-fisken! Inte konstigt att hon går som en oljad blixt på banorna! Hon är på matchvikt – hurra!!
Steg och matutmaningen går framåt. Debut igår: dryga 22.800 steg. Idag är jag uppe i ca 18.000 nu och tänkte ta en längre prommis ikväll så jag siktar på att sluta på drygt 22.000 idag också. I morgon är det morgonträning med Sofia, så då blir det ett par timmar stegande där också. Finfint för resten av dagen blir stillastittande. Maten då? Super! Havregrynsgröt till frukost och två lagade mål mat varje dag. Det är bra grejer det. 😉 Nu arbeta!
Första dagen på stegräknartävlingen. Vaknar till storm ute. Det blåser och regnar. Perfekt! tänker jag, då lär inte många andra börja hårt. Då ska vi börja ännu hårdare! 😀
För en sisådär sex-sju år sedan ringde jag mina kära klubbkompisar Elin W och Gina och meddelade att de snabbt som ögat skall anmäla sig till Avesta! Det ligger inte alls långt borta och var en perfekt tävling för att bli uppflyttad till tvåan – se så, iväg med anmälan! Tillitsfulla som de var anmälde de sig utan att fråga, men ett par dagar innan avfärd ringde Elins mamma mig och frågade om jag var medveten om var Avesta låg. ”Självklart,” sa jag, ”Småland!” Inte riktigt va…
Kl.3.00 begav sig tre tappra och vinstsugna agilitygalningar från Borås (när Elin och Gina steg upp för att komma till Borås låter jag vara osagt…) och iväg kom vi. 24h senare hämtades de tre mindre kaxiga men ändock glada galningarna upp på parkeringen utanför mässan i Borås. Kl.3.00 på natten kom vi alltså hem igen. Hur det gick? Tja… Gina & Flizan kom hem med gängets bästa resultat, hela 24.5 fel (tror inte det blev någon rosett dock) medan Elin & Sigge och jag & Piraya mest diskade oss hela dagen. Men, det var lätt en av de absolut roligaste och galnaste agilityresor vi varit på – ett minne för livet! 😀
Nu var det alltså dags igen, efter flera års frånvaro, att ta revansch! Ozelot. Två agility 2:or. Allt såg perfekt ut. Banan. Sällskapet (Eva och flera andra glada Knivstaekipage var på plats). Inget kunde gå fel. Eller?
Kort sagt, jo då.
I första loppet stannade hon på balansen, men gled av… tog ett steg tillbaka. Disk! Sprang i mål som ingenting och det kändes kanon. Bra lopp förutom det där lilla då.
Nästa lopp; superfin start, balans som elfte hindret – exakt samma kombo som loppet innan – gör exakt likdant och hon flyger! Gah! Hur tänkte du nu djungelkatten? Ja, ja, det var inte mer med det. Även om allt är perfekt kan något gå fel. Men lika glada var vi för våra två finfina diskborstar.
Förutom tekniken på vissa hinder kan jag meddela att det är en dröm att handla henne. Hon läser mig som Piraya läser mig. Det är sagolikt att springa henne. Jag bara tänker och hon är där. Så jäkla häftig känsla som jag bara älskar. Smack, smack, smack. Underbart!
På väg hem kan ni ju gissa vad vi hittade på. Kollade med några som satt runt banan, men det var dåligt med reservat i närheten så vi åkte till Bro och fångade två stycken. (Tessan med Oj: ja, jag förstår precis vad du menar med att bli fanatisk när det är tävling på G! Lycka till med stegandet, kör järnet!!).
På väg mot Lejondalen passerade vi Broängarna, och då tog vi en avstickare även där.
Hittade ingen skylt i Lejondalen så det får bli en bild på reservatets alldeles egna slott.
Åh, sist men inte minst (nu hoppas jag att Eva slutat titta) så hittade vi en rackare på vägen, en kopparödla, som var alldeles ovanligt vacker. Extra kul att få en bild på reservatets invånare.
Eva Marie Wergård 