Funderingar över 2017 – året som bjuder på världens överraskning.

En inspirationskälla på nätet i flera år har varit Lanttolife. Igår lade hon ut en fundering kring 2017 på Instagram. Hon reflekterade kring lopp och andra utmaningar och bollade över frågan till oss som läste: Vad är du sugen på – vad får dig att vakna och tänka JAAA!!! Jag log när jag läste. EM, hon som vet vad hon gör minst ett år i förväg, hon som har en strukturerad plan för varje helg: var sig det är tävling, kurs eller annan upplevelse. Hon VET vad hon gör NÄR. 2017 för mig är en skimrande lila enhörning som står och stampar och väntar på att vi skall hoppa upp… jag vet absolut INGENTING om 2017 – ingenting och EXAKT vad vi kommer att göra ❤

Årets nyhet för vissa… för oss också ❤ Har redan skrivit om överraskningen på min Runners-blogg, men eftersom det är så få som läser den räknas det knappast. Känner att jag vill droppa nyheten även här, där flera som jag känner läser… tror jag? Droppa det på Facebook eller Insta vill jag inte, inte än. En annan dag – håll med om att jag är bra på att ta bilder 😉 Är redan i vecka 26 – mer än halvtid. Vad är tid? Luft som susar förbi när vi forcerar livet 😀 Tittar mig i spegeln och funderar: när exploderade jag?

Hur mår vi? Bra!! 😀 Trötthet från hell de första tre månaderna – helt obeskrivligt. Nu pigg och glad! LYCKLIG! Har ett sprattlande rovdjur i magen, en människovalp. Häftig känsla. Omtumlande och spännande.

Ja, så då förstår ni… jag vet ingenting och allting. Detta året – 2016 – rök ALLA stora swimrun-tävlingar – de gick när jag var som tröttast och FE-nivån var i botten, och sedan vart jag tjock… Vår agilitysatsning sjönk med tröttheten, och sedan började min jobbsommar. Barmarksdraget hade jag fixat nu, säger hon kaxigt, men eftersom jag fick ett jobb i Trondheim jag verkligen inte ville tacka nej till samma helg som SM och jag inte är riktigt i form eller vet vilken form jag är i (mer än konstant rund) dag för dag, valde jag att stryka denna säsong. Fokusera på jobb och hälsa – för det som väntar oss i januari är vårt livs prestation – och jag vill vara fullt redo både fysiskt och psykiskt!

Ja… för jag är expert på hundar. Kan allt om valpar. Men barn… tänker på vad min pappa alltid sagt: ”ingen skillnad att fostra en schäfervalp eller ett barn.” Tänker att vi får behålla tapeterna och listerna… och kanske ha något färre sönderbitna skor. Vad tror ni? 😀

Välkommen till rovdjursflocken – vem du än är så lovar vi massor av gos och kärlek i överflöd, det är det vi är bäst på ❤